Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Religionskritikernas oheliga allians

Den jihadistiska terrorismen har gett nytt bränsle åt den religionskritiska debatten. Petter Larsson ser en ohelig allians mellan ateister och islamofober.

Mattias Martinson

BOKEN. Sekularism, populism, xenofobi – en essä om religionsdebatten. Eskaton förlag.
Alla politiska, religiösa eller ideologiska rörelser behöver en motståndare, om de på sikt ska ha något existensberättigande. Det är detta man brukar mena med att man kan segra ihjäl sig.
Det var på väg att ske med sekularismen och ateismen i Sverige. När kyrkan år 2000 äntligen skildes från staten var det resultatet av ett århundrade av snabb sekularisering, delvis ideologiskt driven, där kyrkan tvingats till ständiga reträtter och anpassningar. Den sista betydande formella resten av Sverige som ett kristet land mönstrades ut utan något större buller och bång, ty striden var sedan länge vunnen.
Ateisterna hade kunnat packa ner plakaten. Men bara ett år senare smälde det i New York.
De jihadistiska terrorattackerna innebar religionens återkomst i den politiska debatten. Ateister och sekularister fick en ny fiende att rasa mot.
Den här gången var det inte ett inbördeskrig mot det egna landets av sekularism urvattnade kyrklighet utan något mycket bättre: en kamp mot en, som det brukar heta ”oreformerad” islam, som påstods komma utifrån (trots att de flesta västländer haft en betydande muslimsk befolkning i årtionden) representerad av skrikande mullor, heltäckta kvinnor och bombvästar.
Och som de rasade!
I sin essä ”Sekularism, populism, xenofobi” beskriver Uppsalateologen Mattias Martinson en ny aggressiv offensiv, som ibland rent av gick hand i hand med islamofobin.
Jag skriver hand i hand, eftersom Martinson är noga med att inte sätta några likhetstecken. Den muslimfientliga högerradikalismen och den islamkritiska sekularismen är inte samma sak, men de har ofta hamnat på samma sida, eller i alla fall tolkats som varandras hantlangare.
Martinson själv tror att det kanske handlar om att ”det fanns en åsiktstendens bland folk i allmänhet som både religionskritikerna och högerextremisterna kunde utnyttja för att vinna acceptans för sina i övrigt olikartade politiska projekt.”
Det är väl också essäns huvudsak: att utfärda en varning för att religionsdebatten håller på att kidnappas i främlingsfientliga syften.
Jag känner igen mig. Om man nu som jag menar att alla utsagor alltid måste sättas i ett samhälleligt sammanhang, har det blivit en svår balansgång att stå fast vid att religion i alla former i princip bör bekämpas, utan att riskera att göda den ultranationalism och kulturrasism som är en mycket värre fiende. Religionskritiken och islamofobin trampar idag samma mark, och då är det lätt att kliva fel.
Det är dessutom en balansgång som ytterligare kompliceras av att det inte sällan är aktivt troende som gör stora humanitära insatser, i flyktingrörelsen här likaväl som i krigszonerna där, medan relativt sekulära aktörer som Assad eller Bush inte drar sig för massmord.
Martinson beskriver hur teologer och andra troskunniga bemötte den sekulära offensiven med nyanseringar, korrigeringar och anklagelser om okunnighet. Man försökte samtala. Det var helt missriktat.
”Religionskritikernas syfte var aldrig att vara goda seminariedeltagare i ett samtal där argument bryts mot varandra. Deras syfte – som religionsvetenskapligt obildade eller på sin höjd allmänbildade – var från början att utöva kraftig påverkan på allmänheten och på politiska makthavare, så att deras personliga aversion mot och misstanke om religionens nya farlighet skulle få ett brett och tydligt genomslag” skriver han pricksäkert.
Ja, välkommen till politiken, säger jag.
Samma nit har ju vi gått på, som under åren försökt påverka radikalhögerns anhängare genom att upplysa dem om sakförhållanden de inte känner till eller har missförstått.
Deras aversion beror ju inte på kunskapsluckor, utan på inre övertygelse och deras syfte är inte att komma fram till något i en diskussion, utan att placera invandringen i den offentliga debattens centrum.
Denna insikt hindrar nu inte Martinson själv från att med öppna ögon kliva i samma fälla, när han lämnar metaanalysen av debatten, och själv börjar delta.
Okunnigheten regerar! Ateisterna säger emot sig själva och vet inte vad de pratar om! De inbillar sig att man kan tala om Förnuft och Vetenskap med stora F och V, trots att den moderna vetenskapen sedan länge underkänt en sådan auktoritär idé. De kritiserar (en nidbild av) postmodern relativism, men ger själva uttryck för samma idé om individuella sanningar! Och herregud, här har vi en kristen debattör som inte begripit Luthers tvåregementslära – något Martinson ser sig nödgad att ägna åtskilliga sidor att reda ut.
Visst är det underhållande att följa hans uppläxningar, men de ger tyvärr också Martinson en osmickrande aura av besserwisser, och som han ju själv redan konstaterat: det är pärlor för svin, det är fel spel.
På senare år, visar Martinson, har det skett en vändning där kyrkliga och ateistiska krafter i Sverige har närmat sig varandra i en mer försonlig ton och mer eller mindre enats om att den svenska kristendomen kan förenas med sekulär humanism. Det är ju nästan samma sak!
Frågan är väl bara vem som har svalt vem? Är vår humanism kristen? Eller har kristendomen tämjts till humanism?
Ett exempel är kampanjen ”Mitt kors”, initierad skulle jag påstå av flyktingfientliga och islamfientliga kyrkliga högerdebattörer, med viss SD-anknytning. Officiellt var kampanjen en ”naiv” handling av solidaritet med förföljda kristna efter att en fransk präst mördats av IS-sympatisörer. I praktiken bubblade här en kritik av islam, men också av de kyrkoledare som kritikerna ansåg gullade för mycket med muslimer i Sverige, ett slags PK-ledning som beredde vägen för smygislamisering.
Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark – för övrigt en ständigt återkommande måltavla för Martinson – stödde aktivt kampanjen och ställde upp på bild med ett kors.
På så vis dras nu en ny gräns, där den svenska kyrkan inkluderas i de civiliserades (nationella) gemenskap vilket gör fronten mot barbariets (främmande) islam ännu tydligare.
Det är en ohelig och illavarslande allians, som riskerar att stärka de strömningar av islamofobi och nationalism, som är ett mycket värre problem i vårt samhälle än att folk tror på gud(ar).
Gå till toppen