Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nord & Francke

Maria G Francke: Glamouren och skrattet är en ständig provokation

Efter sin död blev Lill-Babs plötsligt ett politiskt slagträ.

Bild: Jan Collsiöö/TT
Mycket har skrivits och kommer att skrivas om Lill-Babs, den här veckan och framöver. Förhoppningsvis har det dummaste redan formulerats, men säker kan man ju aldrig vara.
I DN skriver Erik Helmerson om hur hånad Lill-Babs var av vänstern, men att det inte bet på henne. 70-talets proggare hamnade i skuggan, medan Barbro Svensson blev en artist vars karriär bestod ända tills hon dog.
Nu är det valår och naturligtvis lockande att göra politik av allt som rör sig – men sanningen är att Helmerson gör det väl lätt för sig här.
Det var nämligen inte främst av politiska skäl som det artisteri som Lill-Babs ägnade sig åt utsattes för hån och bagatelliserades under långa perioder. Istället var det den gamla vanliga visan: kampen mellan högt och lågt. När Lars Forssell 1982 skrev en krogshow till henne blev det jobbigt för kultursnobbarna, som för ett tag var tvungna att lämna sin bekvämlighetszon där allt låg prydligt sorterat. I övrigt kunde Lill-Babs lätt användas som en vattendelare mellan fin och ful kultur. Precis som, låt säga, Helena Bergström och Camilla Läckberg idag. Glamouren och skrattet är en ständig provokation.
Läs mer: Därför var Lill-Babs en föregångare
Lill-Babs var på ytan ingen politisk artist, nej. Men faktum är att hon ofta uppträtt i hbtq-sammanhang, som Pride och Gaygalan. Och många av hennes kollegors ord på Instagram igår vittnade om en stark feministisk gärning – hur hon genom åren har visat omtanke och stöttat yngre kollegor, inte minst kvinnliga sådana. Detta är också politik, på en medmänsklig nivå.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!
Mejla oss!
Läs alla artiklar om: Lill-Babs 1938-2018
Gå till toppen