Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Malin Wättring övertygar igen

Malin Wättring 4 spelade i 55 minuter, det kändes som 25 ungefär, för kort skriver Alexander Agrell.Bild: Patrick Persson

Malmö jazzmanifest, en festival med Malin Wättring 4, Varför Därför och Loic Dequidt kvartett med Staffan Svensson

KONSERT · JAZZ. Inkonst, Malmö, 6/4

Att inleda en sprillans ny festival med Malin Wättring är himla bra idé.
Hon kom kanske inte riktigt lika överraskande som ett yrväder denna april­afton, även om hon bar en tenorsax i en rem om halsen.
Men i februari, när albumet ihop med Bohuslän Big Band släpptes, etablerade sig Malin Wättring i ett slag som en verkligt stark kraft inom svensk jazzliv.
Hennes kvartett, 4, är inte så himla dum den heller och den bildade också rytmstomme på storbandsplattan.
Gruppen spelade i 55 minuter, det kändes som 25 ungefär, för kort. Man hann bara med tre låtar, men ingen av dem var för lång heller.
Wättrings band har sitt eget sätt. Det kommer hela tiden in nya saker, låtarna går in i andra faser och fast det hela spretar som en punkmohikanfrisyr hänger man glatt med.
Musiken flyter på så organiskt och övergångarna görs så märkligt smidiga. Spelet hålls musikantiskt, tajt och målmedvetet styrt, av öppna sinnelag. Helheten blir harmonisk.
Den första låten, nya "Allegra", var i grunden varm, lyrisk och klangmättad, men fick också bett och tryck och rymde bland annat också allmänt formfritt plockande från de fyra.
Rytmiskt friflytande "Natt" inleddes med stilla sökande cirkelblåsning (evighetslånga toner) från Malin Wättring. I den melodiösa balladen "Astral" kom sopransaxen in på "A love supreme".
Musiken böljade fram och tillbaka och hade humor som en liten mascot på axeln. Pianisten Naoko Sakata gick från Debussybroderande och effektfullt entonsklink till helt lössläppta pianovältarattacker. Donovan von Martens spelade distinkt kontrabas med stor träklang, lika lyhörd som trumslagaren Anna Lundh.
Lundh är värd sitt eget kapitel; ständigt nyfiken, lyssnande och beredd att hitta en ny klang eller en kompletterande rytm. Blir det bättre om man använder en tamburin som trumpinne så gör man det.
Anna Lundh, lyssnande och briljant trumspelare.Bild: Patrick Persson
Vad är sedan 60-talet själva symbolen för free form? Jo, en saxofonist som levererar korta, aggressivt laddade tonattacker.
Det var just vad Martin Küchen gjorde under trion Varför Därförs första 25 minuter, med ungefär samma intensitet och spelsätt. Det blev ärligt talat rätt tjatigt och lite motsägelsefullt känns det ju när frimusik börjar bli formelbunden och förutsägbar.
Sedan övergick basisten Dan Schyman och Christopher Cantillo till en groove i marschtakt och därifrån öppnades improviserandet och musiken upp och blev mer dynamisk, förutsättningslös, undersökande och intressant.
Loic Dequidts kvartett spelade hans kompositioner med en blåsarkvintett på Malmö Live i höstas. Detta var mer renodlad jazz. Det finns något kargt, klart, rent och smått minimalistiskt i kvartettens stil och även om jag i längden kan uppleva den som en aning för konsekvent introvert, så väger originaliteten och det tydliga formspråket tyngre.
Runt hundra personer hade kommit till Inkonst och stämningen var fin och avspänd, det lyssnades intensivt. Ikväll är det dags för festivalomgång två, med gruppen ExpEAR med Katt Hernandez, kvartetten Samuel Hällkvist, Aïda Nadeem, Linda Kallerdahl och Knut Finsrud samt Makross med Elin Larsson Forkelid.
Tanken med denna nya festival är att sätta fart på intresset för nutida jazzmusik hos nya och breda publikgrupper. Vällovligt. Ja, må den leva vidare.
Gå till toppen