Han bor i Jönköping, har en fransk flagga på tröjan, talar engelska med sina kunder och kallar dem ”my friend”, är född i Palestina och jobbar överallt.

Han steker pannkakor.

Han steker oerhörda mängder pannkakor.

Det är så fascinerande att se honom göra det att jag är på väg att beställa en till: han höftar mängden smet – som ändå blir exakt. Han stryker ut den på måfå – och landar två millimeter från stekjärnets kant. Han viker den utan kolla klockan – men på sekunden.

Jag trycker ner hela ansiktet i nutella och banan och smet och krisp och går iväg och han får skrattande ropa tillbaka mig eftersom jag glömde att betala.

Lund är första stoppet på den sex månader långa matturnén. Vi åt middag där i onsdags kväll, barnen fick välja. Känguruburgare? Fyrtio liter paella? En tysk korv som i par med en annan skulle kunna tjänstgöra som claves i vilken orkester som helst? Fem stycken Rubiks kub som visar sig vara fudge?

Den är verkligen inget vidare, den där fudgen, men den är snygg.

Själv tog jag en thailändsk gryta som redan var för söt, och accepterade glatt förslaget om det som kallas ”sweet chili-sås”, men som enligt min kollega givetvis bör benämnas ”vuxen-ketchup”, och det var ju ett dumt beslut. Jag var på gränsen till diabetes efter en portion, och det var ändå innan vår småländske palestinier med crêpe-kompetens hade gjort sitt. Borde väl ha tagit en sillamacka i stället, och ni som fattar, ni fattar.

Alla som jobbar på den där ambulerande matmarknaden som plötsligt dyker upp varje vår driver sin egen verksamhet. Ett engelskt bolag har samlat ihop dem och gjort koncept av det, så kockar och säljare lär känna varann rätt väl. De lär också känna städerna de besöker: Lund är internationellt, säger crêpe-kollegan, och det betyder att det finns stor efterfrågan på det mesta. Var och en salig på sin fason.

Det går att hitta godare mat här i stan. Det går att hitta billigare mat också. För att inte tala om en lite bättre resurshushållning för sophantering. Men man blir lätt förlåtande inför stämningen bland vagnarna.

Karavanen har rullat vidare nu, Gislaved är nästa stopp, och jag skulle vilja att den snart kom tillbaka. Hur det är så blir jag alltid på så himla gott humör när den plötsligt står där på Mårtenstorget. Den har ett litet, litet löfte om värme och ljus och folkliv och torghandel med sig, sådant som många av oss gillar men är dåliga på att upprätthålla.