Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dans för alla sinnen

Bild: Graham Adey

KRÖNIKA
Jag blundar och väntar och mer anar än ser hur hon makar sig till rätta vid min sida. Sedan rösten:
– Hej lår.
Ska jag svara? Det är ju faktiskt inte mig hon tilltalar. Inte mig som i mitt ansikte, mina ögon, min mun. Utan mitt perifera lår. Jag nöjer mig med att nicka lite vagt och snart nog talar låret för sig själv, i en inspelning i samklang med Kent Olofssons kompositioner. Låret känner sig förfördelat får vi veta. Tas för givet och bara när bäraren drabbas av ätstörning får det för en tid full uppmärksamhet.
Och så här då, på golvet i en vrå bakom Palladiums scen i Malmö, där dansarna och koreograferna Jilda Hallin och Lisa Nilsson ger kroppsdelen fullt fokus i verket ”Hemma hos LÅR”. Lårterapi är bara en av hela femton upplevelser som väntar besökaren av danskonstrundan Room X som under en kväll tar hela Palladiums byggnad i besittning. Bakom satsningen står Miguel Cortés och Claudine Ulrich från plattformen Flytande Galleriet som kom upp med idén redan för sju år sedan, men som först nu får se den förverkligad i samarbete med Danstationen.
Samarbete tar tid, att äska pengar tar än mer tid och så kommer det sig att det omedelbara intrycket av Room X är det av en kraftsamling. Här ges på ett bräde möjligheten att känna på musklerna på en stor del av Skånes fria utövare inom det som för kvällen kallas danskonst. Etiketten fäster dåligt i kanterna och upplevelserna flyter ut i alla möjliga riktningar. Som installationen ”Subroom” av Sanna Blennow som inte rymmer några rörelsebaserade moment alls, utöver de besökaren själv utför när hen trär hörlurarna över öronen och slår sig ner på golvet för att lyssna till Blennows röst och Kent Olofssons kompositioner.
Ljudet är frilagt från rummet i en upplevelse som använder lyssnarens inre som spelplats bakom slutna ögon. Inte ens scenkonst längre utan ett verk som lika gärna hade kunnat kategoriseras som musik eller varför inte lyrik och avnjutas hemma i soffan eller sängen. Olofssons ljud utgör en röd tråd mellan rundans stationer, tillsammans med ledorden trygghet och otrygghet som fungerat som inspiration för de medverkande konstnärerna. Annars ges få gemensamma nämnare och variationen är stor i såväl utförandet som tolkningen av temat.
En generositet som denna är inte given inom alla konstnärliga genrer. Medan litteraturen fortfarande kämpar emot en utveckling av det grundläggande konceptet tryckt text mellan hårda pärmar har den moderna dansen för länge sedan gett upp kampen om regler och rättesnören för vad som gör en koreografi. Parallellt med Room X löper den femte Transistorfestivalen på andra platser i staden, där gränserna för scenkonsten prövas i något kallat ”ett utvidgat berättande för scenrummet”. I programmet varvas och integreras fysiska föreställningar med ljudkonst, musik och rörlig bild.
Sammanhanget utgör ramen, hellre än genren som sådan och på ett liknande vis fungerar Room X. En explicit begränsning utgörs av Palladiums golv och väggar som för kvällen är intecknade ner till minsta kvadratmeter. Överallt tycks något äga rum och allt kan med några behändiga handgrepp bli en scen. Ur den medhavda resväskan halar koreografen Lidia Wos rastlösa gestalt en tejp och intecknar en del av husets foajé. Av den magnifika guldkantade spegeln blir en fond mot vilken ett drama om individens plats i universum utspelar sig.
Händelsen äger rum och upplöses igen, när tejpen lirkas loss och Wos tar sin resväska och går. Rörligheten ger en vitalitet åt kvällen, samtidigt som konkurrensen mellan de många parallella uttrycken förtar något av nyanserna i upplevelserna. När allt är en scen och konsten saknar början och slut är det upp till publiken att skapa sina egna perspektiv och gränser. Förtroendet är befriande, men krävande.
Gå till toppen