Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Rör inte min kossa.

Skånska mjölkkor.Bild: Niklas Gustavsson
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Anette Gustawson, som bor utanför Norrtälje, lever med en ständig rädsla.
”Jag fick höra att jag var en barnamördare som inte förtjänade att leva och att jag skulle låsas in i källaren, matas i två tre år och sedan skickas på slakt”, säger hon.
Hon är inte ensam. En opinionsmätning visar att var fjärde lantbrukare ofta är orolig för att bli måltavla för militanta djurrättsaktivister. Var femte känner någon kollega som utsatts.
Bönder råkar ut för hotfulla telefonsamtal, brev eller mejl och olovliga intrång i djurstallarna. Deras familjer hotas, barnen får ovälkommet sällskap på väg hem från skolan.
Polisen intygar att de militanta djurrättsaktivisternas intresse har spridit sig från minkfarmer till exempelvis mjölkbönders verksamhet.
I Ekot förklarar Anette Gustawson vad hon är mest rädd för:
”Att de ska komma hit till gården och göra något fysiskt mot familjen och djuren.”
Det går inte att vifta bort hoten mot lantbrukarna. Visst, någon kan hävda att LRF, Lantbrukarnas riksförbund, just nu genomför en orkestrerad kampanj. Och ja, det stämmer nog. Anette Gustawson var på onsdagen intervjuad både i Ekot och DN, tidigare i bland annat radions Nordegren & Epstein. Hon är, det medges, en effektiv kampanjmodell; det är lätt att leva sig in i den oro en bonde kan känna på en enslig landsbygd när hoten kommer. Det måste vålla stress.
Mycket talar för att LRF har en poäng i att lagen kan behöva skärpas. Ska demonstrationsrätten kunna utnyttjas så att det är möjligt att i flera dagar i sträck stå på någon annans gård och trakassera ägaren? ”Polisen blundar”, säger LRF:s förbundsordförande Palle Borgström.
Kan en djurrättsaktivist ha rätt?
Ja, självfallet.
Mycket av det aktivisterna gör ursäktas av att djuren ska ha det bra. Och det är rätt. Djuren ska ha det bra. Det är därför Sverige i många fall har långtgående regler för djurhållning. Aktivisterna är inte heller ensamma om att äcklas av vidriga djurtransporter eller andra fall av misskötsel vid djurproduktion, industriell eller i mindre skala.
Det är också fullt legitimt att ta avstånd från den kristna syn, med rötter i första Mosebok, som går ut på att människan är satt att förvalta Guds skapelse och därför, med respekt, ska råda över djuren.
Däremot går det inte att säga att djur har ”mänskliga rättigheter”. Så förhåller det sig inte, rent faktiskt. Det går att argumentera att människan har en stor del av sina gener gemensamma med schimpansen, men det ändrar inte detta faktum. Det går att argumentera att hela mänskligheten är djur, men att hävda att djur är människor är vanskligare. När Jakob Uggla i barnprogrammet Fablernas värld påstår att ”djuren är väl också mänskor”, så gäller det enbart i just fablernas värld.
Aktivisternas handlingar är svåra att begripa sig på.
I fjol fanns det, enligt Jordbruksverket, 3 614 företag i landet som hade kor för mjölkproduktion. Att jämföra med 12 676 företag år 2000. Mindre än en tredjedel kvar, alltså. Är det då läge att skrämma bort ännu fler svenska mjölkbönder? Om inte Sverige självt producerar livsmedel får maten importeras. Skulle djur ha det så mycket bättre i andra länder jämfört med i Sverige? Knappast.
Sist, men inte minst: våld är oacceptabelt.
Att jobba för en bättre djurhållning – eller ingen djurhållning alls – får aldrig handla om att använda våld eller hot. Det får aldrig handla om att trakassera eller terrorisera andra. Punkt.
Det finns lagliga, demokratiska arbetssätt. Till skillnad från djuren har djurrättsaktivisterna, om de nu har åldern inne, rösträtt. Använd den.
Men rör inte min kossa. Inte min mjölkbonde heller.
Gå till toppen