I mitten av 1990-talet gav David Bowie ut ett album, "1. Outside", som presenterades som det första i en trilogi om rituella konstmord. Men publiken begrep inte mycket, och snart tappade också upphovsmannen intresset. Det kom aldrig någon del 2.

Thomas Jonsson däremot framhärdar. Som I'm Kingfisher har han nu färdigställt sin album­trilogi om polarexpeditioner. Jag förstår mindre av den tematiken än av 1990-talets Bowie, men lyckligtvis är det inte skrönorna som bär I'm Kingfishers musik. Orden matchar ändå musiken: impressionistiska och rika på associationer men lite vaga i konturerna.

Han är väldigt bra på att skapa stämningar: med instrumentering, med röstens gnälliga men ändå varma tilltal, med hur han låter en melodifras stegra eller lägga sig till ro. Däremot skriver han sällan sånger i traditionell mening, sådana du kan sjunga själv när batteriet laddats ur. Han upprepar ogärna highlights, utan låtarna får ofta ta sig från en punkt till en annan utan att passera en refräng.

Jag kan sakna dylika sånger, men inser att Jonssons styrka sitter någon annanstans; de båda svagaste låtarna på nya albumet är de båda som till formen är mest traditionella.

Plattan påminner om de tidigare: samma mellanting av vackert och luggslitet, av välarrat och skevt. Men uttrycket är både starkare och mer sparsmakat, och detaljerna är grannare. Det intrikata gitarrspelet och de ovanliga, öppna stämningarna fascinerar, och sättet att på flera spår samspela med Martin Hederos porlande piano ger musiken rymd.

The Amazing: Benson se convirtio completamente furiosa (albumspår)