Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Per T Ohlsson: Ett levande porträtt över Gunnar Sträng

Anders L Johanssons nya biografi om Gunnar Sträng är ett levande porträtt. Men Per T Ohlsson hade önskat en bredare berättelse om en av Sveriges mest kända politiker.

Gunnar Sträng förstamajtalar i Malmö 1973.Bild: Hans Runesson

Anders L Johansson

BOKEN. Rikshushållaren – Gunnar Sträng 1906-1992. Atlas.

Bland alla sentenser som brukar tillskrivas den färgstarke retorikern Gunnar Sträng återfinns denna: ”Jag använder inte utrikiska ord när det finns adekvat svensk vokabulär.”
Ändå kan Sträng, Sveriges socialdemokratiske finansminister under 21 år, lämpligast beskrivas med ett engelskt uttryck, ”larger than life”, som i svensk översättning klingar lite missvisande: större än livet.
Med ”larger than life” avses gestalter som imponerar och dominerar i kraft av personlighet och utstrålning. Det gjorde Gunnar Sträng, som höjde sig själv från lokal fackföreningsledare i Hässelby till rikshushållare.
”Rikshushållaren” är också titeln på Anders L Johanssons nya biografi över Sträng, en uppföljare till ”Landsvägsagitatorn” från 1992. Här framträder Strängs liv och gärning – en resa mot toppen som började på cykel – genom en ytterst väldokumenterad skildring med sidoblickar på Sveriges politiska utveckling under 1900-talet.
Ekonomihistorikern Johansson redogör för det enkla ursprung som formade Sträng, hårda fackliga strider i lantarbetarnas tjänst, med det förhatliga statarsystemets avskaffande som kulmen, och de första besvärliga åren i regeringen efter tillträdet som konsultativt statsråd 1945.
Det föll sedan på Strängs lott att som folkhushållningsminister administrera följderna av en svindlande felbedömning. Regeringen räknade med en kraftig konjunkturnedgång efter kriget när det i själva verket blev tvärtom. Valutareserven sinade och handelsbalansen försämrades dramatiskt. Den socialdemokratiska regeringen, med Tage Erlander som chef efter Per Albin Hanssons död, försökte möta problemen med hjälp av regleringar och ransoneringar, inbegripet förbud mot privat bilkörning på söndagar. Namnet Gunnar Sträng blev närmast synonymt med ett då grasserande begrepp: ”Krångel-Sverige”.
Samtidigt drabbades Sträng av en personlig tragedi. Hans hustru Birgit och barnet avled under förlossning och han lämnades ensam med deras två barn.
Sträng hanterade sin kris genom att kasta sig ut i arbete. Han gifte om sig, svensk ekonomi började stabiliseras och 1951 tog han över socialdepartementet efter Gustav Möller. Viktiga sociala reformer förverkligades, främst den allmänna och obligatoriska sjukförsäkringen. Tillväxten var hög och Sverige var på väg mot de så kallade rekordåren.
I det läget utsågs Gunnar Sträng 1955 till finansminister, en post han skulle inneha ända fram till 1976. Och det var denna ministerportfölj som definierade Strängs position i svensk politik. Många minns fortfarande hans tv-presentationer av statsbudgeten, ”nådiga luntan”, hans tvärsäkra kommentarer och kombinationen av hängslen, livrem och säkerhetsnål över plånboken.
Fram till slutet av 1960-talet måste Strängs finansministertid, på det hela taget, beskrivas som framgångsrik, även om han hade hjälp av en gynnsam konjunktur och en effektiv exportindustri. Arbetslösheten var låg, liksom inflationen, och statsfinanserna var i god ordning medan den offentliga sektorn expanderade: att under ansvarsfulla former finansiera en växande välfärdsstat var Strängs övergripande målsättning.
Men med tiden började framför allt det stadigt ökade skattetrycket att hämma konkurrenskraften, och en hel del av 1970-talets strukturproblem grundlades under Strängs överinseende.
Han ställde sig totalt oförstående till kritik. I den så kallade pomperipossadebatten 1976 om Astrid Lindgrens 102-procentiga marginalskatt viftade Sträng bort den folkkära författaren på ett sätt som kan ha bidragit till Socialdemokraternas valnederlag samma år.
En imposant framtoning, som länge varit Strängs styrka, vändes emot honom, även internt, och den radikala ungdomsgeneration som bröt fram på 1960-talet avfärdade han som ett slipslöst och skäggigt mediefenomen i Stockholm.
Anders L Johansson väjer inte för Strängs tillkortakommanden, men liksom i ”Landsvägsagitatorn” har han svårt att hålla distansen, även om ”Rikshushållaren” saknar samma hagiografiska tendenser. Särskilt i bokens första del blir tonen tröttsamt familjär: Gunnar tänker si, Gunnar gör så; Gunnar är glad, Gunnar är ledsen.
Enligt Johansson var Gunnar Sträng ”en av 1900-talets viktigaste politiker”. Om detta råder knappast någon tvekan. Desto märkligare blir det då att Johansson så snävt fokuserar på skatter och budgetpolitik. I en ambitiös biografi som denna hade det varit intressant att få veta, mer i detalj, var Sträng stod i stridsfrågor som växte fram mot slutet av hans aktiva tid, till exempel kärnkraften och löntagarfonderna. Här lämnas läsaren i sticket.
Trots dessa brister är ”Rikshushållaren” ett välkommet bidrag till den politiska biografilitteraturen, ett levande porträtt av en politiker som verkligen var ”larger than life”.
Gå till toppen