Kultur

Ann Lingebrandt: I Jane Austens garderob

Ann Lingebrandt om siden, sammet och mr Darcys berömda skjorta på Kulturen i Lund.

A sense of Jane Austen – dräkt & historia. Kulturen, Lund. Pågår t o m 2/9. september 2018

UTSTÄLLNING

Nej, mr Darcy badade aldrig i godsets damm, iförd en avslöjande våt skjorta. Inte i Jane Austens roman i alla fall. Men Colin Firths påklädda dopp i BBC:s miniserieversion av ”Stolthet och fördom” från 1995 blev omsusat och med de långt över fem miljoner visningar klippet fått på Youtube bekräftas Darcys ställning som en av litteraturhistoriens mest åtråvärda hunkar. Nu finns den vita linneskjortan att beskåda i Kulturens utställning ”A sense of Jane Austen” tillsammans med en rad andra kostymer från kända Jane Austen-filmatiseringar. I en suggestiv inramning med blomsterarrangemang och kristallkronor kan man drömma loss om bankande hjärtan under sidenbrokad, handtryckt muslin och yllejacketter.
Den vita linneskjorta mr Darcy (Colin Firth) bar i "Stolthet och fördom".Bild: Ann Lingebrandt
Nu är ju ryktet om den romantiska Jane Austen betydligt överdrivet. Åtminstone kan man konstatera att kärleksförvecklingarna i hennes verk är djupt inbäddade i krassa ekonomiska realiteter, hänsyn till social ställning och god ton. Förnuft vinner över känsla, även om allt är bäst i balans. Som när föremålet för känslorna råkar vara en gentlemannamässig äldste son i en förmögen familj. ”Allt är att föredra framför att gifta sig utan kärlek”, skriver hon visserligen i ett brev. Samtidigt nämns knappt ett namn i hennes romaner utan en upplysning om hur många pund personen är god för.
En utställning med klänningar och hattar kan ju tyckas som att med publikfriande medel spä på den svärmiska kulten kring Jane Austen. Kulturens dräktparad med kulissartad dekor och rikliga filmprojiceringar understryker hur filmerna fått sitt eget liv och Jane Austen blivit romkom-manusens urmoder snarare än den bitska sedeskildrare hon var. På en fullsatt föreläsning på torsdagskvällen berättar litteraturkritikern Paulina Helgeson, som översatt Jane Austens brev som i höstas utkom på svenska (Albert Bonniers förlag), om den populärkulturella kult som gjort Austen till rena industrin. Allt som är minsta regency-relaterat marknadsförs under ett Jane Austen-paraply: ”Det är som att Jane Austen har blivit ett varumärke, vilket jag personligen tycker kan vara lite tröttsamt”. ”Stolthet och fördom” finns inte bara i zombie-version, utan har också iscensatts med marsvin i bahytter.
På utställningen finns visserligen nyktra texter som upplyser om tidens kvinnoroll, sociala hierarkier och klassförhållanden, men det är lätt att glömma inför det stoffliga ögongodiset. Vem skulle inte snöra sig andlös för att få bära den intensivt röda sidenklänning med silverbroderi och metallspets som Elizabeth Elliott (Phoebe Nicholls) stoltserade med i ”Övertalning” från 1995? Nu hade ju i och för sig modet under Austens tid genomgått en veritabel revolution: efter valbenskorsetternas 1700-tal framstår empireskärningarnas lösa midjor som en illustration av friheten i den franska republikens slagord. Men det var inte alltid så bekvämt det heller, om man ska tro Austens vittnesmål: ”Av den unga damen hos mrs Tickars hörde jag till min stora glädje att snörliven numera inte görs för att pressa upp barmen alls – det var ett synnerligen oskönt, onaturligt mode”.
Elizabeth Bennets (Jennifer Ehle) och mr Darcys (Colin Firth) bröllopskläder ur "Stolthet och fördom".Bild: Ingemar D Kristiansen
Går vi till den privata Jane Austen är modeintresset långtifrån något som prackats på henne i efterhand. Ja, Austens brev är en lång kavalkad av jaktrockar, bahytter, sammetsslängkappor, silverband och volanger. Där finns knappt ett brev utan ett djupt engagemang i klänningsbestyr, tyginköp och hur den senaste hättan tar sig ut. Inför systern Cassandra, som är adressat till merparten av breven, kan hon sucka: ”jag är så led vid & blygs över halva mitt förråd av kläder, att jag nästan rodnar vid blotta åsynen av den garderob i vilken de hänger. Men min grova prickiga klänning ska inte få vanhedra mig länge till, den skall mycket snart göras om till underkjol.”
Jane Austens brev utkom i höstas i översättning av Paulina Helgeson på Albert Bonniers förlag.
Austens brev är ökända för sina trivialiteter och med sina för all del stilistiskt snitsiga inblickar i en alldaglig högreståndstillvaro är det sannerligen ingen läsning för den som vill upprätthålla genimyten. Skarpsinnigheter om livet och litterära angelägenheter glimrar till men är ganska få. Det här är brev skrivna för stunden, inte för eftervärlden, senaste nytt för en införstådd mottagare som väl känner till jargongen, långt innan telefonen eller chattprogrammen var uppfunna.
Ja, att läsa breven är som att tjuvlyssna på ett privat samtal. Här avhandlas allt som hänt med bekanta och bekantas bekanta, vilka som dansade på balen, vem som ska gifta sig med vem, vad de nya handskarna kostat och vilken sorts spetsar som gäller just nu. Visst känner man igen det lilla livet från Jane Austens värld, som ändå blir så mycket större i romanerna. Och visst känner man igen hennes vassa penna, som då och då doppas i gift: ”Så fasansfullt med alla dessa döda! Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”
Också skvaller kan vara det stoff stor litteratur skapas av. Och en skärskådan av garderoben kan mycket väl träna författarens blick. Kläder är en inte oväsentlig del av det sociala spelet, ett sätt att manifestera inte bara skönhet och god smak utan också status, rikedom, dygd och insikt i vett och etikett.
Barnsligt förtjust provar jag en bahytt på Kulturen och upplever den begränsade syn på världen en sådan ger. Det är den begränsningen som Jane Austen förmådde vända till sin styrka.
Paulina Helgeson lyfter fram hur Austen var en högst medveten författare, som visste vad hon gjorde och varför hon gjorde det. Hon avslutar sin föreläsning med ett brevcitat, där Austen bitskt avvisar ett råd om att skriva en historisk roman om kungahuset: ”jag kunde lika lite skriva en dylik berättelse som en episk dikt. Det skulle krävas att livet stod på spel om jag på fullt allvar skulle ta mig för att skriva något lika allvarligt menat & vore jag tvungen att genomföra det hela & aldrig få ge mig hän åt att skratta åt mig själv och andra, är jag övertygad om att jag skulle bli hängd innan jag ens hade avslutat det första kapitlet.”
Gå till toppen