Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Medan klockan klämtar

Författningsfrågor står sällan högt på dagordningen i svensk politik. Vi tar demokratin för given, kanske i alldeles för hög grad. Men det är i tider då demokratins principer omfattas av nästan alla som demokratins hus måste ses om.

Mörkermannen Viktor OrbánBild: Darko Vojinovic
Så fick Europa ännu en påminnelse om demokratins sårbarhet. I förra söndagens val vann Fidesz och premiärminister Viktor Orbán sin tredje jordskredsseger i rad. Regeringsalliansen med högernationalistiska Fidesz och det lilla kristdemokratiska partiet samlade 48,5 procent av rösterna, men säkrade återigen så kallad supermajoritet i parlamentet, en överrepresentation som möjliggörs av den författning och det valsystem som Orbán har drivit igenom.
Det betyder att Orbáns allt mer auktoritära regering utan några konstitutionella hinder kan fortsätta att stärka sitt grepp om domstolarna, medierna och andra institutioner vars oberoende är en demokratisk nödvändighet.
Viktor Orbáns valkampanj hade tre huvudsakliga beståndsdelar: varningar för en i Ungern obefintlig muslimsk flyktinginvandring, som han anser vara ett dödligt hot mot Europa, rasande utfall mot Bryssel, trots att Ungern är en av de största mottagarna av EU-stöd, och antisemitiskt anstrukna attacker på den ungersk-amerikanske finansmannen George Soros, som påstås konspirera mot Ungerns självständighet.
Den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller, verksam vid Princetonuniversitetet i USA och författare till en internationellt uppmärksammad skrift om populism, skrev nyligen i New York Times att valet antagligen är det sista innan Ungern har blivit en ”elektoral autokrati”.
Müller sätter därmed fingret på vad som kännetecknar den form av populism som nu grasserar i Europa: den bejakar demokratin genom att vädja till folket, men vill samtidigt slå sönder demokratins institutionella fundament. Det rör sig om en folkligt sanktionerad despoti enligt modell från exempelvis Putins Ryssland och Erdogans Turkiet, två länder som Orbán nämner som förebilder i sin strävan att bygga vad han kallar en ”illiberal demokrati”.
Här i Sverige gör statsvetaren Sverker Gustavsson och juristerna Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindberg ungefär samma analys som Müller i den tänkvärda boken Vad krävs för att rädda demokratin? De slår inledningsvis fast:
”Framtiden för demokratin är inte bara en fråga om allmän rösträtt och majoritetsstyre. Av central betydelse är också rättsstat, yttrandefrihet, föreningsfrihet, avtalsfrihet, strejkrätt, praktiserad föreningsrätt och legitim opposition. Våra dagars populister i Ryssland, USA, Turkiet, Frankrike, Ungern och Polen omfattar med entusiasm den allmänna rösträtten och majoritetsstyret men inget av det övriga.”
Orbáns ”illiberala” vision är således en direkt utmaning mot den liberala demokrati som i hundra år har varit förhärskande i västvärlden: majoritetsstyre i kombination med garanterade fri- och rättigheter.
Rottrådarna till nutidens populism trevar sig, betecknande nog, tillbaka till tänkare som rättsfilosofen Carl Schmitt. Tysken Schmitt, som brukar kallas ”Tredje rikets kronjurist”, menade, lite schematiskt, att demokratin bara är en fasad och att den som äger makten, ”suveränen”, inte behöver ta hänsyn till lagar och normer. Endast så kan ett styre i folkets namn bli riktigt effektivt.
Europas högerpopulister visste inte till sig av glädje över Viktor Orbáns framgång; de betraktar honom som något av en förgrundsgestalt. Hyllningar strömmade in från främlingsfientliga AFD i Tyskland, Nationella frontens Marine Le Pen i Frankrike, brexitförespråkaren Nigel Farage i Storbritannien och det islamofobiska Frihetspartiets Geert Wilders i Nederländerna.
Orbáns Ungern är också Sverigedemokraternas ideal. SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth harangerar Orbán som ”världens främste statsledare” och partisekreteraren Richard Jomshof, som beklagar att ”Sverige inte är Ungern”, har motionerat om folkomröstning i invandringsfrågan enligt ungersk förebild.
Ekeroth, petad från riksdagslistan, har meddelat att han skall flytta till Ungern med en i sammanhanget lätt fantastisk motivering: ”Till att börja med så har de ingen invandring.”
Denna höger- och nationalpopulistiska stjärnglans långt utanför det egna landet har inte undgått den 54-årige Orbán: ”Vi, alla miljoner med nationella känslor, finns på ena sidan. Elitens ’världsmedborgare’ på den andra.”
Utvecklingen i Ungern – och även Polen och i viss mån Tjeckien och Slovakien, de övriga så kallade Visegrádländerna – är djupt oroväckande. I egenskap av postkommunistiska stater har de förvisso andra erfarenheter än Västeuropa, men det nationalpopulistiska giftet har trängt in även här.
Tyska AFD samlade nästan 13 procent av rösterna i senaste förbundsdagsvalet, österrikiska FPÖ sitter i regeringen, Geert Wilders leder Nederländernas näst största parti och Marine Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. I Italien kan ytterhögern vara på väg in i regeringen. Sverige har SD. I Storbritannien, den parlamentariska demokratins vagga, har andelen som förordar ”en stark ledare” fördubblats från 25 till 50 procent sedan 1999.
Den respekterade organisationen Freedom House konstaterar oroligt i sin senaste årsrapport, Freedom in the World 2018, att ”xenofobiska, högerradikala partier” i Västeuropa vinner mark.
Så frågan blir:
Kan det som sker i Ungern, en successiv och folkstödd avveckling av demokratin, ske även här, i ett land som Sverige, en av världens mest stabila demokratier?
Det märks en oro, fångad i Jan Schermans dokumentärserie i SVT, Länge leve demokratin, i bokutgivningen och i initiativ som demokratiuppropet ”Vi måste prata”.
Den svenska demokratin befinner sig inte i någon omedelbar fara. En överväldigande majoritet röstar på partier som villkorslöst bekänner sig till den liberala demokratin och alla människors lika värde, även om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna mäler sig ut och det fortfarande finns antidemokratiska fickor i Vänsterpartiet.
Men om framtiden vet vi ingenting. Vad vi däremot vet är att historien präglas av tvära kast.
Åren närmast efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps utgick de flesta från att demokratin var tryggad för evigt på ungefär samma sätt som européer kring sekelskiftet 1900 betraktade fred och öppna gränser som ett normaltillstånd innan skotten i Sarajevo välte allt över ända.
För inte så länge sedan var det just Ungern och Polen som ledde halva Europa bort från diktaturen. Hur många anade då att samma länder en generation senare skulle leda marschen bort från demokratin?
Under de senaste veckorna, bland annat på DN Debatt (25/3) och på denna plats (1/4), har det uppmärksammats att Sverige har ett relativt svagt skydd mot antidemokratiska opinionsomslag som i krislägen skulle kunna exploateras av auktoritärt sinnade regeringar.
Lagrådet skall bland annat granska om lagförslag står i överensstämmelse med författningen, men regeringen måste inte hörsamma rådets synpunkter. Det är regeringen som utser domare på rekommendation av Domarnämnden – som till största delen utses av regeringen. Ett demokratiskt mindre nogräknat styre skulle den vägen kunna ta politisk kontroll över domstolsväsendet.
Men allvarligast är den låga parlamentariska tröskeln för att inskränka eller avskaffa demokratin. För grundlagsändringar, till exempel i rättighetskatalogen i regeringsformens andra kapitel, krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Problemet är att det räcker med enkla majoriteter och att det mellanliggande valet kan vara ett nyval, eller extra val, utlyst av regeringen. I jämförbara länder krävs kvalificerad majoritet.
I Tyskland, med förfärande erfarenheter av den svaga Weimarförfattningen under mellankrigstiden, är det förbjudet att under några som helst omständigheter rösta bort de mänskliga rättigheterna. De har, på juristspråk, non-derogativ status.
Författningsfrågor står sällan högt på dagordningen i svensk politik. Vi tar demokratin för given, kanske i alldeles för hög grad. Men det är i tider då demokratins principer omfattas av nästan alla som demokratins hus måste ses om. Det går inte att teckna brandförsäkring när det har börjat brinna.
Nu när valrörelsen har smygstartat för att snart sluka nästan all politisk uppmärksamhet är det dags för ett initiativ som inte har någonting med vänster eller höger att göra. Initiativet kan förslagsvis komma från statsministern med anledning av att det i år är hundra år sedan demokratins genombrott i Sverige: det var den 17 december 1918 som en nästan enig riksdag tog principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Demokratins motståndare vek till sist ned sig.
Regeringen har fått kritik för att den inte har förberett något högtidlighållande av detta hundraårsminne; endast riksdagen har sådana planer.
Statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna reparera förbiseendet genom att bjuda in allianspartierna till överläggningar om ett första grundlagsbeslut redan nästa mandatperiod med målet att, som minimum, höja tröskeln när det gäller fri- och rättigheter till kvalificerad majoritet och att det mellanliggande valet skall vara ett ordinarie val.
Det borde vara helt okontroversiellt. Och det skulle kunna bli en demokratisk räddningsplanka för framtida generationer.
Klockan klämtar för demokratin i ett annat EU-land. Blott dårar slår dövörat till.
MER ATT LÄSA
Vad är populism? (Daidalos) av Jan-Werner Müller.
Viktor Orban: The man who thinks Europe is being invaded (bbc.com).
Vad krävs för att rädda demokratin? (Premiss) av Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson & Ingemar Lindberg.
Svensk statsrätt (Studentlitteratur) av Joakim Nergelius.
Freedom in the World 1918. Democracy in Crisis (Freedom House).
Folkstyret i rädslans tid (Fri Tanke) av Olle Wästberg & Daniel Lindvall.
Gå till toppen