Kultur

Torbjörn Forslid: Råheten i dagens Akademiedebatt är inte unik för vår tid

Bild: Jenny Rydqvist
Svenska Akademien ligger i ruiner. Den värsta krisen någonsin. Så har det låtit i medierna de senaste dagarna. Inte utan fog. Få hade väl trott på den senaste veckans dramatiska utveckling. Kommer Akademien att gå under eller lyckas den rekonstruera sin organisation och sitt nersolkade rykte?
De aderton i Akademien håller i teorin en mycket låg profil. I praktiken fungerar många av dem som ett slags mediala celebriteter. Det gäller inte bara välkända författare som Klas Östergren, Kristina Lugn och Sara Stridsberg. Även den ständige sekreteraren – det kan vara Horace Engdahl, Peter Englund eller Sara Danius – har en offentlig persona med stor räckvidd. När sekreteraren presenterar årets Nobelpristagare står världspressen församlad. För medierna finns det också en tacksam dramaturgisk dimension i dessa konflikter. ”Bättre än Netflix”, förklarade Ebba Witt-Brattström, om det intensiva nyhetsflödet.
Men dagens inflammerade bråk och debatter är långt ifrån något nytt för De Aderton. 1900-talet senare del inbegrep två storbråk inom och kring Akademien. Salman Rushdie-affären 1989 resulterade i att tre ledamöter lämnade församlingen. Även debatten kring Eyvind Johnsons och Harry Martinsons Nobelpris 1974 hade oerhörd sprängkraft. Liksom idag handlade det om moral och jäv. Både Johnson och Martinson satt i Akademien, vilket kritiserades hårt. Sven Delblanc var tydlig med vad han tyckte om denna vänskapskorruption: "Inbördes beundran är en sak, men detta luktar nära nog försnillning". Tidigare under 1900-talet hade Heidenstam, Karlfeldt och Lagerkvist fått priset på liknande sätt. Nu fungerade denna praxis inte längre. Samhällets syn på vad som var ett godtagbart moraliskt agerande hade förändrats.
Den våldsamma kritiken mot Akademien den gången fick också tydliga efterverkningar. Det dröjde ända till 2011 innan nästa svensk fick priset, Tomas Tranströmer. En självklar förutsättning var att han inte satt i Akademien.
Alla akademikonflikters moder är annars bråket mellan les anciens och les modernes i Franska akademien i slutet av 1600-talet. ”De gamla” menade att antiken inte kunde överträffas i estetiskt hänseende. ”De moderna” menade tvärtom att samtiden nått än längre i litteratur, kultur och kunskap. På liknande sätt är det tydligt hur ”team Danius” i medierna har bildsatts som den moderna, progressiva falangen, medan motståndarlägret fått nöja sig med rollen som reaktionära bakåtsträvare. Vad som är alldeles sant i detta är dock inte lätt att veta.
Inte heller ”råheten” i dagens debatt är unik för vår tid. Strindbergsfejden 1910-12 är en klassiker i sammanhanget. Strindberg och Heidenstam var huvudkombattanter, men omgavs av en rad vapendragare och medskribenter – alldeles som situationen idag. Tonen på bägge sidor var oförsonlig. Strindberg tecknade en bild av Heidenstam som äregirig, högfärdig och självupptagen, ”en mänsklighetens fiende”. Heidenstam svarade att Strindberg hatade sig fram, var en ”förlupen träl” samt ”fullblodsbarbaren inom vår vitterhet”. Sven Hedin förklarade i samma anda att Strindbergs ”ruttna” karaktär var en blandning av ”titan, sfinx, vampyr och parasit”.
För mig som akademiker känns denna typ av konflikter och falangstrider på sätt och vis igen från universitetslivet förr i världen, då universiteten hade större autonomi och professorerna satt med kunglig fullmakt. Likaså var reglerna kring jäv och moraliskt klandervärt beteende betydligt mer diffusa. De senaste decennierna har universiteten genomgått en snabb och välbehövlig utveckling på detta område. Detta har samtidigt inneburit en insnävning av en tidigare mer bohemisk akademikerroll. Jämför Lena Anderssons uttalande om Svenska Akademien som en bra plats för ”udda figurer”.
Svenska Akademien har genom historien varit en organisation som rört sig med stor långsamhet. Det kommer sannolikt att ta lång tid innan vi kan avgöra om den lyckats genomföra sin förnyelse och rekonstruktion. Intresset för denna process lär dock vara fortsatt stort. På den mediala scenen har Akademien och dess ledamöter en given huvudroll.
Läs alla artiklar om: Krisen i Svenska Akademien
Gå till toppen