Kultur

Michael Tapper: Milos Forman in memoriam

”Det brinner min sköna”, 1967.
I sin sista film, ”Goya’s Ghost” (2006), tyckte tjeckisk-amerikanske regissören Miloš Forman (1932–2018) att han funnit en träffande metafor för sitt eget konstnärskap. Filmens Goya (Stellan Skarsgård) pendlar mellan att måla behagsjuka monarkporträtt som ger honom ära och berömmelse och tavlor i vilka han ohämmat kan leva ut sina politiska idéer och konstnärliga ambitioner.
Vilka Formans hovmålerier skulle ha varit, framgår emellertid inte. Kanske tänkte han på ”Amadeus” (1984), vars globala succé han då fruktade skulle förpassa honom till ett konstnärligt kastrerade regifack. Men också den skildrar en konstnär som å ena sidan är feodalmaktens gunstling, å andra sidan komponerar den antifeodala operan ”Figaros bröllop” som väcker rabalder. Snarare verkar Fromans grubblerier uttrycka ett centralt tema i hans konstnärskap om uppror och anpassning med rötter i tiden då han började sin teater- och filmkarriär i Tjeckoslovakien strax efter Stalins död 1953.
Miloš Forman föddes 1932 i småstaden Caslav, sju mil öster om Prag. Båda föräldrarna dog i koncentrationsläger under andra världskriget, pappan för att han ägde illegala böcker, mamman efter ett felaktigt angiveri. Släktingar skickade honom till en internatskola, där han blev vän med framtida regissörskollegorna Jerzy Skolimowski och Ivan Passer samt Vaclav Havel.
Relegerad för att ha mobbat sonen till en kommunistpamp flyttade Forman till Prag, där han börjar arbeta med teater. Efter upprepade försök att komma in på teaterregiutbildningen, söker han 1950 i stället till manusutbildningen på filmakademin. Där får han bland andra författaren Milan Kundera som lärare, och den som söker paralleller mellan deras konstnärskap hittar sannolikt en guldgruva.
Hans mentor i teater- och filmvärlden blir dåtidens stora regissör Alfred Radok, för vilken Forman både skriver manus och arbetar som regiassistent, bland annat till ”Veteranbilen” (1955) och den experimentella ”Laterna magika”, en blandning av film- och teaterföreställning som turnerade runt Europa 1959–1968. Forman fick dock sparken redan första året för att ha gått på jazzklubb i Bryssel. Han blev tvångsintagen på mentalsjukhus för ”nervöst sammanbrott”, en omskrivning för politiskt oliktänkande i behov av rehabilitering. Där fick han erfarenheter som färgade av sig på arbetet med ”Gökboet” (1975).
Avstaliniseringens Östeuropa var dock en ombytlig tid. Bara några år senare rådde det politiskt töväder. Kommunistregimen ville framstå som ungdomlig och progressiv, och trettioårige Forman passade perfekt för den imagen. Han blev den tjeckiska filmens affischnamn och fick internationella framgångar med kortfilmen ”Audition” (1963) och långfilmerna ”Det svarta fåret” (1964) och ”En blondins kärleksaffärer” (1965).
”Det brinner min sköna” (1967) blev slutet på sötebrödsdagarna. Filmen hade kommit till efter att Forman och medförfattaren Ivan Passer hade varit på en brandmannabal i småstaden Vrchlabí. Med en blandning av gästerna på balen och professionella skådespelare hade Forman & Passer sedan spelat in en komedi baserad på sina iakttagelser den kvällen.
Den blev visserligen en publiksuccé i hemlandet men fick hård kritik för att svartmåla arbetarklassen från såväl brandmannafacket som kommunistpartiet. Efter den sovjetiska invasionen blev den officiellt ”förbjuden för tid och evighet” av censuren. Italienske medproducenten Carlo Ponti drog öronen åt sig och krävde att få sina investerade pengar tillbaka.
Räddningen kom från François Truffaut och Jean-Luc Godard, som förmedlade rättigheterna till en liten amerikansk distributör. Filmen blev en världssuccé och vann en Oscar som bästa utländska film 1969. Forman bjöds in till Hollywood och fria händer. Resultatet blev ”Taking Off” (1971). Festivalvinnare i Cannes. Och en publikflopp. Forman hamnade i kylan, jobbade med reklamfilm och bodde i konstnärsrucklet Chelsea Hotel i New York.
Först 1975 fick han sin revansch med ”Gökboet” och hamnade åter på Hollywoods A-lista. Vid det laget hade han också ett annat jobb, nu som professor i filmvetenskap på Columbia University där han fostrade talanger som James Mangold (”Copland”, ”Logan”). Hädanefter valde han sina regiuppdrag med omsorg, och trots fortsatta framgångar gick det långt mellan filmerna.
Intressant nog behöll han karriären igenom sin nya vågen-estetik från 1960-talet genom att mestadels filma i verkliga miljöer i stället för ateljé, sätta amatörer i framträdande roller och ge utrymme åt improvisationer för att försöka fånga spontana ögonblick av liv. Ett favoritprojekt som aldrig blev av var en film om det schacklegendariska mötet 1972 mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij – med båda i rollerna som sig själva eftersom ”ingen kunde spela dem bättre”.
Min personliga favorit är ”Man on the Moon” (1999), en film som utforskar gränserna för konstnärskapet när Andy Kaufman (Jim Carrey) tänjer så på begreppet komedi är att ingen riktigt vet vad som är skämt och vad som är verkligt. Inte ens han själv. Temat har inte bara en genklang från kommunismens Östeuropa, där skämtlynne kunde vara samhällsfarligt, utan också i vår egen tid av postsanning där gränsen mellan allvar och ironi blir allt suddigare.
Gå till toppen