Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Visst är ekonomin stark. Men politiken är svag.

Magdalena Andersson med sin budget på måndagen.Bild: Christine Olsson/TT
Verklighetsbeskrivningen blev i praktiken viktigare än innehållet när regeringens vårbudget presenterades på måndagen. Samhällsekonomiskt var det förändringar på marginalen, men det är valår. Väljarnas bild av mandatperioden får sin slutliga utformning nu och finansminister Magdalena Andersson (S) passade på att lovorda sig själv och kollegorna.
"För fyra år sedan bytte vi inriktning på politiken", framhöll hon vid en presskonferens.
Nu var det förstås inte riktigt så. Som utmanad minoritetsregering nödgades de rödgröna styra med en borgerlig budget under sitt första år vid makten. Inte heller därefter har det synts någon finanspolitisk nyorientering värd namnet. De steg som tagits har huvudsakligen varit små och försiktiga. Största förändringen jämfört med år 2014 är att konjunkturen har blivit het.
Visst finns det mycket att glädjas åt. Tillväxten är stark, sysselsättningen hög och statsskulden på den lägsta nivån sedan 1977. Men det beror snarare på god fart i världsekonomin och stark export – kopplat till en svag krona – än på regeringens ekonomiska politik. Så hur väl rustat står Sverige egentligen när konjunkturen vänder?
Regeringens språkbruk får det att låta som om allt vore frid och fröjd. Utgiftsökningar kallas nästan konsekvent för "investeringar" – som om de satsade kronorna väntades ge fler tillbaka.
Lägesbilden från Konjunkturinstitutet, KI, är en annan. Enligt generaldirektören Urban Brusewitz saknas drygt 20 miljarder kronor i åtstramningar och skattehöjningar för att få statsbudgeten att gå ihop under år 2019 och år 2020. Annars får regeringen antingen tumma på det nya överskottsmålet eller minska personaltätheten i offentlig sektor.
Andersson anser att KI räknar fel, men hade om inte annat gjort klokt i att gardera sig. Istället hävdar finansministern nu att skatterna inte ska behöva höjas för att upprätthålla kvaliteten i välfärden under nästa mandatperiod. Med vårbudgeten läggs ytterligare miljardsatsningar till det feta valfläsk som presenterades i höstas.
En djärv satsning på att vinna valet?
Jo, men samtidigt saknas politiskt mod där det hade behövts som mest.
Med den lägsta statsskulden på över fyrtio år borde regeringen våga låna till delfinansiering av höghastighetståg genom landet. Det vore en verklig investering.
Allianspartierna har också en viktig poäng när de påpekar att de rödgröna missat tillfället att genomföra strukturreformer under högkonjunkturen. Till exempel med en satsning på fler enkla jobb hade Sverige stått bättre rustat inför ekonomiskt svårare tider. Men istället för att sänka tröskeln till arbetsmarknaden tycks regeringen vilja göra den mer sluten mot omvärlden.
"Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra", sade statsminister Stefan Löfven (S) härförleden i Ekots lördagsintervju.
Magdalena Andersson talar i liknande termer. Men som Centerledaren Annie Lööf påpekar är det barockt att ens antyda att arbetskraftsinvandring – motsvarande en bråkdel av sysselsättningen i Sverige – skulle bidra till högre svensk arbetslöshet.
Antalet arbetstillfällen är inget nollsummespel. När fler får jobb ökar tillväxten i ekonomin, vilket generar ytterligare jobb. Och varje anställd person ger skatteintäkter till staten.
Rekryteringar är investeringar, för att tala med regeringen.
Vallöften i all ära – för partier som styrt landet är det väl så viktigt att kunna visa vad som redan har gjorts.
De rödgrönas facit imponerar inte. När mandatperioden summeras är det svårt att finna exempel på områden där regeringen fört verkligt stark politik. Då är det inte så konstigt att Andersson vill sola sig i glansen av stark ekonomi.
Gå till toppen