Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Utmaningarna står på kö när FN möts i Skåne.

Utrikesminister Margot Wallström (S) och FN:s generalsekreterare António Guterres möts på Backåkra på lördag.Bild: Pontus Höök/TT
Kan det idylliska Backåkra med dess förtrollande utsikt över havet vid Skånes sydkust ingjuta harmoni i FN:s splittrade säkerhetsråd?
Nog för att det hade behövts. Men särskilt troligt är det inte.
I helgen kommer FN:s generalsekreterare António Guterres tillsammans med ambassadörerna från de 15 länderna i säkerhetsrådet till Sverige och Backåkra för sitt årliga informella arbetsmöte.
Den viktigaste punkten på dagordningen är hur FN:s fredsbevarande insatser kan stärkas och effektiviseras.
Men det finns ett annat och större problem. Om det ska finnas en fred att bevara finns det i regel också ett krig som först måste få sitt slut. Och att avvärja och avsluta krig är inte FN:s starka sida.
Det sju år långa inbördeskriget i Syrien är det just nu självklara exemplet. Det finns andra, som Jemen, mer eller mindre bortglömt.
I fallet Syrien är säkerhetsrådet än en gång förlamat. De fem permanenta medlemmarna i rådet, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, har sin vetorätt. Och den utnyttjar Ryssland och Kina för att skydda den syriska regimen och sina egna intressen.
FN är summan av sina medlemmar. Inte bättre. Inte sämre. Och då en övervägande del av medlemsländerna är diktaturer eller stater med stora demokratiska brister blir utfallet därefter. I FN är alla lika – blodbesudlad diktator som folkvald statschef.
Så kan det komma sig att Syrien, där regimen under det pågående inbördeskriget använt förbjudna kemiska stridsmedel, utsetts att leda arbetet med nedrustning av bland annat kemvapen.
Det är så det fungerar i FN. För ett år sedan röstades kvinnoförtryckets Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission, vars uppgift är att ta fram riktlinjer för världsorganisationens jämställdhetsarbete och se till att medlemsstaterna lever upp till dem.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter blev en tummelplats för totalitära regimer som var emot mänskliga rättigheter. Detta skulle åtgärdas när kommissionen 2005 ersattes av ett råd, men reformen ledde inte till mycket mer än kosmetiska förändringar. Precis som i kommissionen sitter i rådet ett antal stater som dagligen begår brott mot de mänskliga rättigheter FN ska försvara, som Kina, Kuba, Venezuela och – även här – Saudiarabien.
Säkerhetsrådet pekas ofta ut som alla FN-problems moder. Och det ligger mycket i det. Rådet har i FN-systemet huvudansvaret för att upprätthålla fred och säkerhet. Rådet är på sätt och vis världsorganisationens hjärta. Men ett många gånger iskallt hjärta.
När USA, Frankrike och Storbritannien i helgen genomförde en militär attack mot den syriska regimen skedde det utan säkerhetsrådets mandat. Därmed är den folkrättsliga grunden för anfallet minst sagt oklar. Lika oklart är vad – om något – som uppnåtts genom denna vedergällningsaktion.
På 1990-talet ledde Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson (S) en internationell kommission med uppgift att inför FN:s femtioårsjubileum komma med förslag på hur världsorganisationen skulle kunna reformeras. Kommissionens arbete utmynnade i en rad förslag, i många fall utan större realism, och ledde heller ingen vart. Ett av förslagen var att vetorätten för säkerhetsrådets permanenta medlemmar skulle avskaffas. Åtskilliga andra har varit inne på samma spår.
Men ännu har ingen lyckats lägga fram ett trovärdigt förslag på hur det ska gå till. Och de fem permanenta medlemmarna lär inte frivilligt avstå från den prestige och den makt vetorätten innebär.
Med tanke på hur världen och FN ser ut är det kanske också den mindre dåliga lösningen att det i säkerhetsrådet sitter tre demokratier med vetorätt.
Trots alla sina brister har FN en viktig roll att spela. Flyktingar världen över får lita till UNHCR. FN-organ som världshälsoorganisationen WHO utför ett ovärderligt arbete. Att ta fram ett globalt klimatavtal var mödosamt och tidsödande, men det är svårt att se hur det skulle ha kunnat uppnås om inte FN fanns. Exemplen kan mångfaldigas.
FN gör skillnad. Att den inte är tillräckligt stor är tragiskt men beror mer på medlemmarna än på organisationen.
Gå till toppen