Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Wilhelmsson: 1500-talet är här igen – och Erasmus fortsätter skingra åskmolnen

Erasmus av Rotterdam – helrätt även 2018.
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Medan åskmolnen skockades över 30-talets Europa satt Stefan Zweig och skrev en bok om Erasmus av Rotterdam. En flykt in i historiens dammiga gemak när samtiden framstod som outhärdlig? Nej, raka motsatsen: Zweig riktar den antikvariska spegeln mot sin egen tid och ser mönster gå igen, misstag upprepas – ja, presenterar 1500-talsversionen av den eviga historien om hur idealen trasas sönder av fanatism och maktpolitik.
Knappt hade renässansens skönandar med Erasmus i spetsen hunnit öppna upp ett fönster mot förnuft och tolerans förrän reformationens stormbyar slog igen det med ett brak: i stället för sund skepsis, hövliga meningsutbyten och kosmopolitiska vanor fick man tvärsäkerhet, vapenskrammel och nationella lidelser. Med andra ord samma backlash för allt vad framstegstro heter som Zweig senare skulle beskriva i sin berömda självbiografi ”Världen av igår”. Erasmus nederlag, som till förväxling liknar hans eget, får Zweig att utbrista i en högstämd suck: ”Det är slut med den sublima drömmen om ett moraliskt enat europeiskt humanistiskt världsrike”.
Ganska passande då att renässanshumanisten i den svarta baretten åter väckts till liv i högerpopulismens 2010-tal. På sistone har det nämligen varit något av en Erasmus-boom på den svenska bokmarknaden. Ifjol belönades Nina Burtons ”Gutenberggalaxens nova – en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution” (Bonniers) synnerligen välförtjänt med Augustpriset. Några år tidigare kom Erasmus satiriska mästerverk ”Dårskapens lov” i nyöversättning på Artos förlag. Nu ger samma förlag ut hans ”Om den fria viljan” för första gången på svenska (i Lars Nybergs tolkning).
Det rör sig om en stridsskrift mot Martin Luther, skriven av en man som helst hade velat stå utanför alla strider. Reformationen utgjorde ett problem för Erasmus. I sina böcker hade han själv kritiserat påvedömets hyckleri och maktmissbruk, men ogillade samtidigt tumult mer än allt annat. Varför spika teser på en kyrkdörr när man kan skriva en dräpande ironisk sentens på latin? Till slut tubbas han till att ta fajten med Luther, på den bestående ordningens sida.
Stridsäpplet i den tvekampen är viljans frihet, som Luther förnekar och Erasmus bejakar. Effektfullt ställer Zweig i sin biografi den konsiliante själsaristokraten Erasmus mot den frustande handlingsmänniskan Luther. Med klar blick ser han den förres svaghet – elitismen: viljan att ”skänka folket sina lärdomar uppifrån sin egen höga ståndpunkt i stället för att förstå det och lära av det”. En analys av någon av de senaste vänsterliberala valkatastroferna kunde inte säga det klarare.
Filosofiskt intressant blir ”Om viljans frihet” sällan, stöpt som den är i teologins och bibelutläggningens form. Ändå är tvisteämnet särdeles passande för en humanist, för i grunden gäller det människosynen. Är Adams barn bara usla syndare eller kapabla till goda gärningar av egen kraft? Eller modernare uttryckt: är vi fångna i arv och strukturer eller har vi makt att själva förändra vårt öde?
När Erasmus vill ge ett visst utrymme åt friheten gör det all skillnad i världen. För nog är det så framtiden blir möjlig, också när åskmolnen skockas. Nog är det så människan kan göra anspråk på en smula värdighet, oavsett vad makten och fanatikerna säger.
Gå till toppen