Kultur

Vår nya fröken: Stark och rolig studie i makt

Monika Certezni spelar en av skoleleverna i den slovakiska dramakomedin "Vår nya fröken".Bild: Novemberfilm

Vår nya fröken

BIO. DRAMAKOMEDI. Tjeckien/Slovakien (Ucitelka), 2016. Regi: Jan Hrebejk. Med: Zuzana Mauréry, Tamara Fischer, Martin Havelka. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.42.

En efter en får eleverna ställa sig upp i klassrummet och berätta vad deras föräldrar arbetar med. ”För att jag ska lära känna er”, påstår deras nya klassföreståndare, men det visar sig snabbt att hon har annat i kikaren. Snart lagar elektrikern hennes lampor, hårfrisörskan klipper hennes hår, läkaren behandlar henne gratis och så vidare – allt i utbyte mot fina betyg för barnen.
”Vår nya fröken” utspelar sig 1983 under kommunisttiden i Bratislava, nuvarande Slovakien. Läraren Maria är partirepresentant vilket gör det än svårare att våga protestera. Filmen bygger på manusförfattaren Petr Jarshovskys egna upplevelser under sin skolgång, och korruptionen under den här tiden är ju omvittnad.
Den är upprörande nog, men igenkänningen sträcker sig bortom den specifika politiska situationen. Läraren etablerar en hackordning bland föräldrarna, som naturligtvis sprider sig till eleverna i skolan. Och vem känner inte igen den tidiga, mer eller mindre underförstådda uppdelningen av elever som är bra på idrott och praktiska ämnen, och de som sägs ha ”läshuvud” – det vill säga de som bör nöja sig med mer anspråkslösa framtidsplaner, och de som bör sikta högre?
I filmen växer motståndet hos de föräldrar som varken har tid, möjlighet eller lust att dra nytta av lärarens skamlösa byteshandel. Regissören Jan Hrebejk bygger skickligt upp ett crescendo genom att varva interiörer från skolsalen och elevernas familjeliv med ett svettigt föräldramöte som äger rum efter något år med klassföreståndarens specialarrangemang.
Pusselbit läggs till pusselbit, och resultatet är ett gastkramande drama kryddat med en underbar mörk humor. Zuzana Mauréry excellerar i rollen som läraren Maria: oklanderligt vänlig och karismatisk med imaginära huggtänder bakom ett sött leende.
Situationen för både föräldrar och elever är ju klaustrofobiskt absurd och potentiellt förödande, men Hrebejk arbetar fördenskull inte med stora gester. Här finns inget gapande och skrikande, inget bombastiskt soundtrack – kort sagt inget som med stora bokstäver berättar för publiken vad den ska känna. Det är befriande, och ger desto större efterverkan.
Filmen tappar en smula i energi en period strax före slutet, men som helhet är den en stark och väloljad studie i makt, orättvisa, grupptryck, rädsla – och mod.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 20 april
Gå till toppen