Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johan Malmberg: Privat blir politik

Det personliga har revolutionerat journalistiken. Det är därför Kent Klichs Gazabilder är lika explosiva som den #metoo-journalistik som prisats i veckan.

"Själv hade jag hört ryktet åtta år tidigare."
Matilda Gustavsson berättade, på seminariet för grävande journalister i Helsingborg förra helgen, om bakgrunden till hur de 18 kulturkvinnorna trädde fram. Men själva nyheten var ju inte direkt någon nyhet. Att Jean Claude Arnault sextrakasserat kvinnor hade Expressen som bekant skrivit redan 20 år tidigare.
Samma sak med Boston Globes avslöjande av de systematiska övergreppen mot barn i katolska kyrkan. Stjärnmurveln Michael Rezendes (som senare stod förebild för Oscarsbelönade "Spotlight") berättade också han på seminariet i Helsingborg hur tidningen faktiskt redan vetat i två decennier.
I veckan belönades flera parallella fall med Pulitzerpriset: Washington Post som avslöjade senatorn Roy Moore med gamla övergrepp mot minderåriga och New York Times rapportering om Harvey Weinstein och andra "sexuella rovdjur" som motiveringen lyder.
Men det var ytterligare ett annat ökänt fall av horribel tystnadskultur som fick banbrytande betydelse för Matilda Gustavsson då lavinen sattes i rörelse.
Hon visade omslaget till New York magazine från 2015 med de 35 kvinnor som vittnade om Bill Cosbys övergrepp. Många av historierna hade varit kända i årtionden, men var förvisade till nöjessidor och illustrerade av halvsuddiga bilder. Nu satt kvinnorna där på ett högkvalitativt magasinsomslag med raka ryggar och mötte kameran med blicken. Dagens Nyheter presenterade två år senare nyheten om vittnesmålen av de 18 kvinnorna på liknande vis – flera med ryggen mot kameran, men samtliga på bild och samlade med en kraft omöjlig att värja sig emot. Klyschan har länge sagt att det privata är politik, nu tycktes det slutligen faktiskt vara så. Matilda Gustavsson menar att mycket av styrkan ligger i den estetik som tror på detta privata eller möjligen personliga tilltal.
Jag tänker på just denna estetiks betydelse när jag ser Kent Klichs stora nyöppnade Gazautställning på Den sorte diamant i Köpenhamn. Klich var en gång fotograf på världens mest kända bildbyrå, Magnum, där fotografer som Henri Cartier-Bresson och Robert Capa fram till dagens Paolo Pellegrin format vår bild av världen. Oftast dramatiska, actionstinna snapshots från stormens öga. När Klich åkte till Gaza i början på 2000-talet såg även hans berättelse ut ungefär så: nyhetsbilder av förtvivlade människor inlåsta i det som med rätta kallas världens största fängelse. Viktiga bilder på många vis men, insåg han, också med sina uppenbara begränsningar. När Klich i måndags kväll pratade med Göran Rosenberg i anslutning till utställningen berättade han om hur han hade kommit för sent till en av de stora nyhetshändelserna då i början av millenniet. Den omedelbara besvikelsen vändes i något mer fruktbart.
"Kommer du för sent måste du tänka nytt. Och det var precis det jag gjorde."
Klich rörde sig bort från de omedelbara skärmytslingarna. Pratade med folk. Och det som kom ut, som böcker och utställningar, på andra sidan var det kanske mest drabbande någon lyckats förmedla från Gaza under 2000-talet. Djupt privata berättelser lyfts upp, lyssnas på och exponeras med kraft.
Han har gått igenom Gazabornas fotoalbum.
Han har räddat mobilfilmer från palestinier som dött under israeliska attacker.
Han har filmat mannen som hänger upp sin döde sons kläder.
Jag har sett de flesta av de här bilderna förut. Ändå, kraften med vilken de berättar Gazas umbäranden är plågsamt drabbande.
Sedan långfredagen demonstrerar tusentals i "The great march of return" i Gaza för rätten till återvändande för de palestinier som fördrevs från sina hem då Israel bildades 1948. Sjuttio år senare känns det ibland som att alla nyheter och bilder har loopats i just sjuttio år. Det är då Kent Klich presenterar en berättelse om Gaza som illustrerar mardrömmen med förnyad kraft.
Han skildrar det som under ett par år i slutet av 90-talet var Gazas egen flygplats. Eller kanske mer en dröm än en flygplats, som författaren Atef Abu Saifs skrev i "The drone eats with me" (Beacon Press). Nu ligger den öde, förvandlad till öken med plan och flygtrappa som spöklika ruiner över ett flygbolag som en gång drömde om att starta resor till världens metropoler. Istället är Gaza stängt och skoningslöst belägrat av Israel.
Det sägs att Gaza är obeboeligt redan om två år. Obeboeligt. Hur går det ens att förmedla i bild?
Klich gör det på något vis. Han gör det med en estetik som liknar den som revolutionerat världens nyhetsjournalistik det senaste halvåret.
De mest privata vittnesmålen får bilda hela befolkningens historia.
Det mest privata blir slutligen politiskt.
Gå till toppen