Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Anna Blennow: Svenskt näringsliv vore ingenting utan humaniora

Svenskt Näringsliv tycks ha ett horn i sidan till humaniora. I ambitionen att stärka samverkan mellan akademi och arbetsliv (eller snarare att akademin ska producera den kompetens som näringslivet efterfrågar) tog man år 2011 fram rapporten ”Konsten att strula till ett liv”, med förslag att sänka studiemedlen till humanistiska ämnen där studenterna ”inte kan vänta sig framgång på arbetsmarknaden”. Rapporten mötte stark kritik, bland annat av Göteborgs universitets dåvarande rektor Pam Fredman (DN 26/6 2011). Hon är nu utredare för regeringens nya resursutredning för universitet och högskola (förkortad Strut). Och Svenskt Näringsliv har initierat en skuggutredning, som nyss släppte rapporten ”Elitism som nytta – om humaniora och bildning i den svenska akademin”, framtagen av Anna Victoria Hallberg.
Nyckelordet är ”elit”. Hallberg menar att man bör skapa elitutbildningar i humaniora, i motsats till dagens utbildningsmodell som ”tillgodoser massorna”. Vidare bör, enligt rapporten, antalet utbildningsplatser inom humaniora minskas drastiskt, för att de studenter som antas ska hålla högre klass. Men det kanske mest anmärkningsvärda är inspelet att humaniora för att överleva i dagens samhälle bör odla sina ”superkrafter”, nämligen att ”vända sig inåt och kultivera de traditionsbärande elementen” snarare än att lösa samhällsutmaningar. ”Vi behöver bli mycket mer onyttiga för att kunna peka på vår nytta”, skriver Hallberg. Paradoxen kan tyckas lockande. Men vad innebär den?
Att avlägsna sig från idén om humanioras samhällsnytta vore att ignorera dess redan uppenbara nyttoaspekter. Hallberg nämner inte språk bland det hon kallar klassiska humanioraämnen: filosofi, historia och estetiska vetenskaper. Men språkens mångfald är själva grunden till både samhälle och civilisation. Utan språkkunskaper kan vi inte förstå vad som händer utanför vårt lands gränser i en globaliserad värld; utan språk kan varken vetenskaper, politiker eller företagare meddela sig med sina målgrupper. Ja, utan språk upphör även Svenskt Näringsliv att fungera. Och det är bara ett exempel på hur humaniora ständigt interagerar med samhället. Istället propagerar rapporten för en ”liten, högkvalitativ och intellektuellt präglad” humanistisk verksamhet, och uppmanar: ”Våga gå den smala vägen i fördelningspolitiken: mycket till färre”.
Men fortfarande läser en minoritet studenter med lågutbildade föräldrar vidare, även om de har höga betyg.
Alltsedan införandet av allmän folkskola har Sverige en stark tradition av att främja ett demokratiskt utbildningssystem. Studiemedel och avgiftsfri utbildning gör att vi kan fånga upp såväl spets som bredd och mångfald. Och de senaste åren har ett aktivt arbete pågått för breddad rekrytering till högskolan. Undersökningar visar att studenter med utländsk bakgrund procentuellt motsvarar gruppens andel i samhället i stort. Kvinnor är inte längre underrepresenterade – däremot bland dem som blir kvar inom akademin. Men fortfarande läser en minoritet studenter med lågutbildade föräldrar vidare, även om de har höga betyg. Detta visar tydligt att akademins rekryteringsstrategier borde förankras långt tidigare i utbildningssystemet, och snarare analyseras i faktorer som resurser i grundskolan och ökat jämställdhetsarbete.
”När det är dags för examen köar finansinstitut, politiker, förlag, mediehus och universiteten för att kunna erbjuda attraktiva positioner (…) åt en humanvetenskaplig elit”, förutspår Svenskt Näringslivs rapport. I diskussionen om en elit är det är lätt att förföras av fakta från andra länder, där politikers och näringslivschefers bakgrund inom humanistiska ämnen ofta lyfts fram. Men har de fått sina toppjobb tack vare en masterexamen i filosofi, eller snarare genom social bakgrund, nätverk, och inte minst det kapital som gjort att de kunnat läsa vid de avgiftsbelagda prestigeuniversiteten? Svaret är uppenbart.
Om vi humanister inte förmår anknyta till samhället, och tror att vår enda uppgift är att vända oss inåt mot vår egen vetenskapstradition, då kommer de humanistiska ämnena på våra lärosäten att försvinna fortare än kvickt. Den humaniora som kapar banden med all samtidsrelevans kommer med säkerhet inte att väcka intresse hos näringslivet, och inte heller finna sin plats i samhället. Och det är där humaniora behövs.
Gå till toppen