Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Händelser i Ydre: Kris i befolkningsfrågan

Träullsfabrikör Bengt Rääf, till höger, är en av huvudpersonerna vi får följa i glesbygdsskildringen " Händelser i Ydre".Bild: Folkets Bio

Händelser i Ydre

BIO. DRAMADOKUMENTÄR. Sverige, 2018 Regi: Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser, Per Bifrost. Med: Sven-Inge Karlsson, Alex Rääf Avasoo, Lottie Rääf Avasoo, Amina Hassan Adam, Bengt Rääf, Emelia Martinsson. Barntillåten. Längd: 1.30.

Kommunalrådet Sven-Inge Karlsson läser befolkningsstatistik och bläddrar febrilt i pärmarna. Man kan säga att han följer den nogsamt. 3660 – var vi inte tio till i förra veckan?
Så tar han med sig de färdiginpackade presenterna – en snuttefilt med texten "Ydrebo" – och överlämnar dem personligen till bygdens färskaste föräldrar. Han hinner knappt gratulera till den förstfödde innan han ber de nyförlösta mammorna att snart bättra på statistiken ytterligare...
Om Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser och Per Bifrosts dramatiserade dokumentär har en röd tråd är det just detta: ödesfrågan om en levande landsbygd, helst då med livs levande invånare. Och regitrion har onekligen varit skicklig på att hitta dessa färgstarka, ömsinta östgötar så lätta att tycka om. Vi möter pappa Bengt som driver det familjeägda träullsföretaget som inte tycks bära sig. Och hans dotter Lottie som har tagit steget att flytta iväg och nu bor i Tranås ett par mil bort, men hon ska vända hemåt och bättra på statistiken innan filmen är över. Och så har vi tonåringen Emelia som ges rollen som outsider; hon som gillar hembyn men inser begränsningen för någon som är intresserad av sång, dans, teater. Och så har vi de nyanlända flyktingarna som kan ge kommunen välbehövliga inkomster och möjligen förbättra statistiken om de bara stannar kvar.
"Händelser i Ydre" – som har slående likheter med Gabriela Pichlers spelfilm "Amatörer" – har allt grundmaterial som tänkas kan. Allt utom en klar tanke om hur eller till vad det ska användas. För en film som bär på en så tydlig samtidskommentar och har sin röda tråd i glesbygdsfrågan – varför i hela världen blandar den in en mytisk sagoton som snarare ger tidlöshet? Det är en kollision som filmen tyvärr inte klarar. Istället hade man med fördel kunnat ägna sig åt fylligare personbeskrivningar och förklara vad det är som händer då, exempelvis, träullsföretaget blir hippt och håller på att räddas av Stella McCartney (som publik förstår vi nämligen nästan ingenting av detta).
Och framförallt hade det varit befriande om man inte halkat in i det lätt syrliga, ironiska tonfall som hart när alla glesbygdsskildringar gör. Som den hundraelfte övningen i Lars Tunbjörks bildspråk. Jag tror att det sker på ren rutin, på ren obetänksamhet snarare än en av elakhet. Men människorna och frågan hade någon gång faktiskt förtjänat mer än så.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 27 april
Gå till toppen