Kultur

The journey: Duell i bilbaksätet

Colm Meaney som IRA-ledaren Martin McGuiness och Timothy Spall som Ian Paisley, ordförande i nordirländska unionistpartiet DUP.Bild: Steffan Hill

The journey

BIO. DRAMA. Storbritannien, 2017. Regi: Nick Hamm. Med: Timothy Spall,Colm Meaney,John Hurt,Freddie Highmore,Toby Stephens. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.34.

”These men are anarchy. They are civil war. They are the Troubles.” Så introducerar MI5-chefen Harry Patterson (John Hurt i en av sina sista roller) oss till huvudpersonerna: 56-årige IRA-ledaren Martin McGuinness (Colm Meaney) och 81-årige Ian Paisley (Timothy Spall med gigantiska lösbetar), extremkonservativ protestantisk pastor och ordförande i nordirländska unionistpartiet DUP.
Fienderna har filmen av krystade men dramatiska skäl placerat i en bil på väg från fredsförhandlingarna 2006 i Skottland till flygplatsen i Edinburgh. Därifrån ska de flyga tillbaka till Belfast – Paisley för att fira sin 50-åriga bröllopsdag, McGuinness i hopp om att få ett informellt fredssamtal med sin dogmatiskt katolikhatande antagonist som förklarat påven som Antikrist och EU som djävulens redskap.
Nordirländarna Colin Bateman (manus) och Nick Hamm (regi) försöker gestalta fredsprocessen i ett klassiskt kammarspel, om än med stopp för kisspaus, bensträckning, bensin och ett hjulbyte. Inramningen är småtrist, men det väloljade samspelet mellan veteranerna Meaney och Spall kompenserar oss med råge.
Det börjar trevande med att chauffören – egentligen hemlige MI5-agenten – Jack (Freddie Highmore) och McGuinness försöker bryta isen med kallprat om populärkultur. Men medan den senare visar sig vara en cineast, morrar bara Paisley surt; han har inte varit på bio sedan 1973 och då för att protestera mot ”Exorcisten” som katolsk propaganda.
Till slut brister förstås fördämningarna, och antagonisterna duellerar i vem som har mest blod på händerna respektive vem som lidit mest. Retorik vi känner igen från konflikter sedan tidernas begynnelse. Snart lyser emellertid krigströttheten igenom, och de försonas med hjälp av irländsk humor. I slutbilderna anar vi deras framtida, gemytliga samregerande över Nordirland.
”The journey” är som bäst när Meaney och Spall lämnas i fred att sparra mot varandra. Tyvärr störs dramat av det helt överflödiga greppet att då och då klippa till ett rum där MI5 tillsammans med brittiska och irländska toppolitiker betraktar samtalet i bilen via övervakningsutrustning. Det är ett distraherande och konstlat grepp som inte lägger något till den tragikomiska skildringen av krigskarriärister som tvingas göra upp med sina fiendebilder för att kunna gå till historien som statsmän.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 27 april
Gå till toppen