Kultur

Tredje mordet: I dödsstraffets Japan

Masaharu Fukuyama som försvarsadvokaten och Kōji Yakusho som den misstänkte mördaren i "Tredje mordet".Bild: Tri Art Film

Tredje mordet

BIO. DRAMA. Japan (Sandome no satsujin), 2017. Regi: Hirokazu Kore-eda. Med: Masaharu Fukuyama, Koji Yakusho, Suzu Hirose. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

Mordfallet tycks solklart. En medelålders japansk fabriksarbetare, Misumi, grips för att upprepade gånger ha bankat en skiftnyckel i huvudet på sin chef, och sedan stulit dennes plånbok.
Misumi erkänner direkt. Motivet är hämnd – han har precis fått sparken – och att han behövde pengar för att betala av sina spelskulder. Dessutom har han tidigare avtjänat ett fängelsestraff för ett dubbelmord. Åklagaren yrkar på dödsstraff, men den unge, ambitiöse försvarsadvokaten Shigemori anar att Misumi döljer något.
I Japan avrättas ungefär en handfull brottslingar årligen, och även om dödsstraffet har debatterats på senare år är en stor majoritet av befolkningen fortfarande för det. Hirokazu Kore-edas "Tredje mordet" kan ses som en appell mot bestraffningsmetoden, och filmen har också väckt inhemsk uppmärksamhet – förra månaden utnämndes till Årets film på Japan Academy Awards, landets motsvarighet till Guldbaggen.
Att Kore-eda, den japanska filmens store vardagsskildrare ger sig på ett rättegångsdrama överraskar något, men "Tredje mordet" har ingenting av genrens typiska sensationella vändningar, även om dramat bär på en lågmäld spänning. Här finns inte heller någon traditionell upplösning: sanningen slinker ständigt mellan händerna på både försvarsadvokaten och publiken. Snarare rör sig filmen kring frågor som: Vad är sanningen? Vad är rättvisa? Vem har rätt att döma?
Precis som i tidigare filmer är Kore-eda en nyansernas mästare, som med en varm och humanistisk berättarton visar att alla människor har sina motiv, och inte sällan är offer för sin uppväxt. Sådana nyanser försvinner lätt på domstolsgolvet när advokaters och åklagares karriärer står på spel. När fallet tar en ny vändning vill domaren inte ändra sig eftersom han har sitt "anseende" att tänka på.
Kore-eda har också ett starkt socialt patos – själv känner han sig befryndad med Ken Loach – och hans filmer ger fascinerande inblickar i det japanska samhällets hierarkier vilka kan tyckas främmande för oss i väst. Han jobbar med ett bedrägligt enkelt men oerhört effektivt bildspråk för att påvisa både skillnader och likheter mellan människor på olika delar av samhällsstegen. Glasrutan i förhörsrummet skiljer försvarsadvokaten och hans klient åt, men i vissa vinklar blir den en spegel där deras ansikten dubbelexponeras.
När försvarsadvokaten i slutscenen betraktar det intrikata nätverk av ledningar som går mellan hustaken är det en vacker bild för att han har kommit till insikt om att vi alla är sammanlänkade, på gott och ont. Och för att sanningen inte alltid är lätt att nysta upp.
Läs mer:Kore-eda tar sig an ett nytt fall
Läs alla artiklar om: Filmfredag 27 april
Gå till toppen