Först kom våldtäktsmännen. Sedan batikhäxorna.

När forskaren Tegiye Birey från Cypern följde den svenska migrationsdebatten upptäckte hon en trend.

Först sexualiserades flyktingar och reducerades till förövare, framför allt afghanska ungdomar, som flera gånger blivit oskyldigt utpekade för sexuella trakasserier. Sedan sexualiserades det antirasistiska motståndet. Kvinnor som solidariserade sig med flyktingar kallades batikhäxor. Deras motiv började ifrågasättas. Vad gjorde de egentligen med de ensamkommande ungdomarna?

Tegiye Bireys föreläsning om könandet av migration och motstånd hölls förra veckan på Flygtningeaktivistisk Öresundskonference, en svensk-dansk konferens i Köpenhamn om asylrätt och solidaritet över sundet.

I det senaste numret av tidskriften Fronesis, som också har tema solidaritet, resonerar Nathalie Karagiannis kring den politiska teoretikern Hannah Arendts beskrivning av begreppet. Enligt Arendt är skillnaden mellan solidaritet och medlidande att solidariteten skapar en intressegemenskap med de förtryckta och exploaterade. Arendt skriver i ”Om revolution”: ”Terminologiskt sett är solidariteten en princip som kan inspirera till och vägleda handling, medan medlidandet är en av passionerna och medömkan en känsla.”

Medlidandets bräcklighet blir tydligt när vi ser hur reaktionerna på medierapporteringen kring flykt har mattats av och förändrats. När människor inte längre reagerar på dödssiffror och europeiska gränsdragningar återstår handlandets praktiska kraft. Men också handlingen är politiserad.

För många som har solidariserat sig med nyanlända flyktingar har omsorgsarbetet stått i fokus. Att vara familjehem eller bara finnas där för traumatiserade människor, att vara kontaktperson och hjälpa till med de mest basala behoven. Det är uppgifter som många gånger kodas som feminina. Jämför det med annan aktivism, som handlar om att stå i frontlinjerna, som direkta aktioner och demonstrationer. Män verkar dras till det senare, men drar sig för det första, en bild som Tegiye Birey bekräftar.

De som vill krossa motståndet mot rasismen vet detta. Vill man ifrågasätta en kamp som kvinnor solidariserar sig med blir de sexualiserade. Är det männen som agerar ifrågasätts rörelsen istället som våldsbenägen och aggressiv.

Sexualiseringen är inte bara farlig för den antirasistiska kampen, utan också ignorant mot de ensamkommande ungdomar som har utsatts för övergrepp. I veckan avslöjade Ordfront magasin hur flera ungdomar utnyttjats av boendepersonal och advokater.

Men ifrågasättandet av aktivister börjar inte i rasisternas och antifeministernas utrop om batikhäxor. Det kräver först en avhumanisering av den grupp människor som solidaritetsrörelsen kretsar kring. Batikhäxeterminologin känns kanske igen från rasisttroll och högljudda individer. Men här finns också en större fråga, som bottnar i statens syn på flyktingar.

I veckan har vi sett Socialdemokraterna komma med ytterligare ett rasistiskt förslag. Nu är det Liberalernas gamla hjärtefråga som ska omfamnas, nämligen den om språkplikt. Frånvaro för nyanlända från svenskundervisningen ska resultera i indragen dagersättning.

Ett sådant förslag har ingenting att göra med tillgången till det svenska språket. Hade Socialdemokraterna varit intresserade av att förenkla möjligheten att studera hade de istället kunnat se till att nyanlända får tillgång till SFI från dag ett. Ett annat förslag som hade kunnat resultera i ökad studiero är möjligheten till familjeåterförening.

Men den som vill finna solidaritet med de förtryckta och exploaterade får leta någon annanstans än hos Socialdemokraterna, som istället målar upp en bild av flyktingen som någon som är ovillig att studera och anpassa sig. Eller som bör ses som ett hot mot svenska arbetare, om vi ska försöka förstå Stefan Löfvens utspel om att ”det är orimligt att det kommer personer till Sverige för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan göra”.

Med ett sådant konsekvent misstänkliggörande av flyktingar från statligt håll, är det kanske inte konstigt att också solidariteten har börjat anses suspekt eller rent av hotfull. En sådan politik kräver av oss att vi ser våra egna intressen som oeniga med asylsökandes och flyktingars intressen.

Där är solidariteten det starkaste vapnet som finns, även när det spottas på. Därför att det är det enda som manar till handling, när vår samtid normaliserar rasistisk propaganda.