Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Roberto Bolaño var en meteor på en mörk himmel

Roberto Bolaño var en meteor på litteraturens mörka himmel. Hans noveller och efterlämnade texter träffar i hjärtmuskeln, skriver Niklas Qvarnström.

Roberto Bolaño (1953-2003) föddes i Chile och flyttade som femtonåring till Mexiko. Hans stora internationella genombrott kom först efter hans död.Bild: Basso Cannarsa
Den chilenskfödde författaren Roberto Bolaños litterära karriär var oförutsägbar, dunkel och explosiv. Så sett påminner den mer om en meteor än en komet. Även om han redan som tonåring i Mexico City, dit familjen flyttat när han var femton, är helt säker på att han ska ägna resten av sitt liv åt att skriva får han vänta länge på det så kallade genombrottet.
Jag ser det framför mig, Bolaños genombrott, som något som sker i en underjordisk tunnel: han har borrat sig djupare och djupare, och börjar drabbas av syrebrist, när väggen framför honom rämnar och han till sin stora förvåning ser dagsljuset strömma in från andra sidan.
Vid det laget har han gett ut en del poesi, uppskattad av en snäv krets i och omkring Barcelona – i vars närhet han slagit sig ner, gift sig och skaffat barn. Han har publicerat romaner som ignorerats av spanska kritiker, tills saker och ting börjar lossna med ”Nazistlitteratur i Amerika” från 1996.
Läs mer: Litterära äventyr på hög nivå
Och så, två år senare (när han är fyrtiofem), ska en tillbakablickande kärleksförklaring till hans poetiska och smutsiga Alma Mater på bakgatorna i Mexico City göra honom till ett stjärnskott på den spanskspråkiga litteraturens vid det laget rätt så mörka himmel. Mörk, inte minst efter att den latinamerikanska boomen för länge sedan lagt sig, och många ännu verkar famla efter vad som ska komma i dess ställe. I och med ”De vilda detektiverna” blir Bolaño läst och spridd och prisbelönad. Han publicerar romaner och noveller han skrivit långt tidigare och skriver nya i en rasande fart. Men han är sjuk, i leversvikt. Obotligt, ska det visa sig.
När han slår igenom internationellt – en formulering som nästan alltid annars är en överdrift när det handlar om höglitterära författare – är han redan död. Femtio år gammal. Året därpå, 2004, publiceras den roman som räknas som hans verkliga storverk: den monumentala ”2666”, som på över tusen sidor och ur lika många aspekter kartlägger spåren efter en (fiktiv) försvunnen författare.
Läs mer: I fasans oas
Men det är inte slut än. Bolaño verkar ha arbetat oförtrutet på sin litterära kvarlåtenskap, och hans förläggare världen över lär ha att göra många år framöver. De har haft mycket att göra det senaste decenniet också. I Sverige har inte mindre än tolv titlar getts ut sedan 2007, fördelat mellan Bokförlaget Tranan och Bonniers.
Tranan avslutade nyligen sin fina svit om fyra novellsamlingar som inleddes med ”Telefonsamtal” 2015 och följdes av ”Horor som mördar” året därpå. Det sista manus författaren lämnade in till sitt spanska förlag Anagrama bara dagarna före sin död bestod av fem noveller och två essäer, samlade under den Borgesklingande titeln ”Den odräglige gauchon”.
Jorge Luis Borges, den argentinske litteräre legendaren med sina kurragömmalekar mellan fakta och fiktion, är närvarande i hela Bolaños författarskap. Här mer uttalat än tidigare: titelnovellen – om en jurist från Buenos Aires som beger sig ut på pampas och lägger om livsstil – låter sin huvudperson ledsagas av Borges berättelse ”Södern” (från ”Fiktioner”).
I en annan av samlingens noveller går han via Kafka – också han en återkommande valfrändskap, som ju delade chilenarens belägenhet att bli en postum litterär storhet. Den heter ”Råttpolisen”. Det dröjer en sida eller två innan det går upp för läsaren att den faktiskt handlar om en råtta, som patrullerar kloakerna och försöker lösa en serie oförklarliga råttmord.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på en gammal låt av Jethro Tull: ”And the mouse police never sleeps” från 1978. Adressen till Kafka är emellertid ännu tydligare. Närmare bestämt till den allra sista berättelse han skrev: ”Josefine, sångerskan, eller I mössens rike”. Råttor och möss är inte samma sak, men poliskonstapel Pepe i novellen utger sig för att vara ”Josefine Sångerskans brorson”.
Bolaño gör så ibland: tar spjärn mot annan litteratur, för att låta texten studsa iväg och hamna i ett landskap av nyanserade gråzoner. Han anspelar på olika föregångares liv och verk och gör gärna påhittade författare till hjältar, eller antihjältar, i sina berättelser. En paradgren är också den fiktiva författarbiografin i miniformat, som ”Álvaro Rousselots resa” i den här samlingen.
Det är i magen den träffar. Inte i huvudet. Ibland mellan benen och många gånger rätt i hjärtmuskeln.
Fast det vore missvisande att få honom att framstå som boklig, eller ens intellektuell i överkant. Det är den på en gång genomlevda och reflekterade mänskliga tillvaron han skildrar – på en prosa som ofta är direkt och skitig, koncis och humoristisk. Och i sina bästa stunder lika smärtsamt som njutbart träffsäker. Det är i magen den träffar. Inte i huvudet. Ibland mellan benen och många gånger rätt i hjärtmuskeln.
Inte minst i ”Det ondas hemlighet”, den fjärde och sista novellsamlingen i Tranans svit. Bara det faktum att det rör sig om efterlämnade texter och fragment som hittats i olika mappar i den döde författarens dator gör kanske sitt till. Som läsare är jag visserligen van vid hans tendens att avsluta en berättelse helt abrupt, innan någon klassisk upplösning inträtt, så att man kan fabulera vidare på en fortsättning när man går och lägger sig eller ställer sig i duschen.
Hur bra hade inte det här kunnat bli? Så tänker jag gång på gång.
Här är det likväl lite annorlunda. Så definitivt. Det är en särskild sorts sorg jag känner när jag precis kommit in i en historia och kan märka hur den liksom tar sats och andas in, endast för att en sida senare avbrytas mitt i en händelse. Hur bra hade inte det här kunnat bli? Så tänker jag gång på gång. Och hur skulle det ha kunnat gå för den kvinnliga kriminalreportern: blir hon mördad av strumpförsäljaren, och är han i så fall förövaren från artikeln hon skriver? Hur snöpt känner jag mig inte av att i ett annat fragment lämnas ensam med berättarens sömnlöshet i sängen på ett pensionat i Guatemala?
Men samlingen innehåller också fullt tillfredsställande små mästerstycken. Däribland en detaljerad beskrivning av en påhittad zombiefilm berättaren sett på teve. Samt något av det bästa jag läst av honom i det kortare formatet: en utbyggd och väldigt passionerad fantasi utifrån ett gruppfoto från slutet av sjuttiotalet, på Julia Kristeva och Philippe Sollers och andra medlemmar av redaktionen för Tel quel.
Allra mest akut hjärtförstoring får jag av de två novellbitar mot slutet av volymen som handlar om Arturo Belano: Roberto Bolaños alter ego, välbekant från tidigare för alla hans läsare. I den första har ”vår käre Arturo Belano” återvänt till kvarteren i Mexico City från ”De vilda detektiverna” (för att söka upp sin gamle vän poeten Ulises Lima). Han ”har fyllt fyrtiosex, och som ni alla vet, eller bör känna till, är han sjuk; levern, bukspottskörteln och till och med tjocktarmen är i dåligt skick”.
I den andra av dem är Arturo Belano ”över femtio och hade ibland svårt att tro att han fortfarande var vid liv”. Hans son, jämnårig med författarens, är försvunnen i Berlin. Genom texten går refrängen: ”Detta hände år 2005.”
Jag tror orden har lösts upp av mina tårar.
Det vill säga två år efter att Bolaño dött och borde ha tagit Belano med sig i graven. Längst ned i marginalen på sidan har jag gjort en blyertsanteckning, men jag kan knappt tyda vad det står. Jag tror orden har lösts upp av mina tårar. Kanske står det: ”Skuggan lever vidare i framtiden.” Eller något annat.

Böckerna

Den odräglige gauchon
Det ondas hemlighet
Övers Yvonne Blank. Bokförlaget Tranan.
Gå till toppen