Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kjell Östberg: Var 1968 vänsterns sista suck?

Bild: Illustration: Petter Bjerregaard
Ett halvt sekel har gått sedan det historiska året 1968. De mest kända bilderna kommer nog från Frankrike där maj 1968 kom att bli den månad då studenter revolterade och arbetare strejkade. Runt om i världen avlöste protester varandra och vänstern radikaliserades. Men var -68 det klassiska vänsteruppsvingets sista suck – eller en generalrepetition inför nästa våg?
Det är klart att 1968 var ett märkligt år. Visst finns det mycket att minnas för dem som var med. Kårhusockupationen, Båstad. Och lyfte 68:orna blicken kunde de se att de bara var en liten del av ett väldigt internationellt uppror.
Tet-offensiven i Vietnam. Studentdemonstrationer över hela världen. I USA svepte protesterna mot Vietnamkriget fram i våg efter våg. I Tjeckoslovakien verkade för ett ögonblick en socialism med mänskligt ansikte vara möjligt.
Men betydde det något på längre sikt?
Bland kritikerna går det idag att urskilja två sätt att förhålla sig till inflytandet av -68: att reducera eller demonisera.
I Sverige har fenomen som Kårhusockupationen använts för att trivialisera 1968, göra det till ett generationsuppror, gärna kryddat med lite kittlande historier om blodtörstiga maoistiska rebeller. Mot slutet av året var festen över. Upproren ställdes in och upprorsledarna kunde påbörja sin långa marsch genom institutionerna, skriver bland annat Henrik Berggren i sin nyutkomna bok ”68” (Max Ström).
Men det finns alltså också en motsatt tendens, att demonisera 68:orna och deras fatala inflytande över det svenska samhällsklimatet. En intellektuell miljö, finansierad av Axess, har under senare år formulerat en konservativ, närmast dystopisk, kritik av 1968.
68:orna misslyckades med att uppnå direkt politiskt inflytande men kom att inta centrala positioner inom media, opinionsbildning och universitet. Genom att de anslöt sig till postmodernistiskt tänkande försvann de sista progressiva elementen ut ur vänstern: förnuft, framsteg, vetenskap och upplysning ersattes av multikulturalism, dårfeminism, anti-amerikanism och knäfall för den islamistiska reaktionen, menar drivkrafterna bakom debatten, Svante Nordin och Lennart Berntson.
De empiriska beläggen för deras teser är inte särskilt starka; kritiken av postmodernismen har varit stark från många av 60-talsvänsterns portalfigurer.
Men det finns här en konservativ underström som knyter an till ett nymornat intresse från den politiska högern att ta tillbaka det som 68:orna lyckades erövra.
Den franske presidentkandidaten Nicolas Sarkozy gav temat stort utrymme i sin valkampanj 2007. Arvet från 1968 hade ynglat av sig till alla dem som menar att auktoriteter, gott skick och respekt var omodernt. Måhända ställde sig en och annan undrande till att just en moraliskt ifrågasatt libertin som Sarkozy pläderade för andlig resning.
I själva verket passade utspelet väl in i den högerreaktionära våg som svept över Europa det senaste decenniet och som i stor utsträckning pläderat för att återinföra konservativa normer och familjevärden, inskränka kvinnors rättigheter när det till exempel gäller rätten till abort eller att misstänkliggöra hbtq-aktivister – alltså att riva upp reformer som är intimt förknippade med 68-rörelsen.
Några år efter Sarkozy gick Fredrik Reinfeldt ut i ett våldsamt angrepp på ”det galna 70-talet” (Moderaternas stämma 2013). Reinfeldt menade att 68:orna ville bryta med den tidigare utvecklingen och att allt skulle förstatligas under de röda fanorna. Katastrofen var ett faktum. Landet tappade i konkurrenskraft, vi fick en sämre tillvaro. Intressant nog fick Reinfeldt eldunderstöd från den gamle SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi som hävdade att 68-vänstern ”krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning” (Dagens Nyheter 25/1 2015).
Vid första påseendet kan det verka befängt, ja obegripligt, att Reinfeldt och Shekarabi i kör hävdade att ”allt skulle förstatligas” under 1970-talet. Många viktiga reformer genomfördes under denna tid, men några banker eller storföretag togs inte över av staten – om man inte inkluderar hur den borgerliga regeringen Fälldin förstatligade det mesta av svensk varvs- och stålindustri.
Visst kan deras påstående bero på monumental okunnighet. Men det kan också anas ett annat mönster.
Det var ingalunda så att 1968 var ett isolerat år, efter vilket allt återgick till det vanliga.
De flesta händelser som idag förknippas med året är i själva verket 70-talsfenomen. Den nya kvinnorörelsen, som bidrog till att göra Sverige till världens mest jämställda land. Miljörörelsen som så när lyckades stoppa kärnkraften. Proggen som fick även MUF-are att skråla ”Staten och kapitalet”. Och viktigast av allt, radikaliseringen av arbetarrörelsen, symboliserad av gruvstrejken 1969 och vågen av vilda strejker, men också LO:s krav på löntagarfonder.
Och kombinationen av arbetarkamp, kvinnokamp, miljökamp, uppkomsten av nya sociala rörelser och radikalisering av de gamla rörelserna ledde under några år på 70-talet till en social reformvåg med få motstycken i modern historia.
Och kombinationen av arbetarkamp, kvinnokamp, miljökamp, uppkomsten av nya sociala rörelser och radikalisering av de gamla rörelserna ledde under några år på 70-talet till en social reformvåg med få motstycken i modern historia. Det mesta i det som vi känner som den svenska välfärdsstaten – alltifrån föräldraförsäkring och daghem till den fria aborten – genomfördes då.
Av utomordentlig betydelse var också hur välfärdsstaten organiserades, med utvecklingen bort från marknadsberoende mot ett allt mer icke-kommersiellt system. Allt från skolor och dagis till äldrevård var offentligt finansierat, ägt och drivet.
Djupet av radikaliseringen kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av välfärdsstaten under 1970-talet. Moderaterna var några gånger emot de kollektiva formerna och knorrade ibland över de höjda skatterna men annars togs besluten av en enig riksdag.
Under de senaste decennierna har idén om den kollektiva välfärdsstaten utsatts för återkommande attacker. För borgerliga krafter har det länge varit en prioriterad uppgift att sälja ut den och ersätta den med en marknadsstyrd modell. Socialdemokraterna har successivt accepterat det. Men det har varit svårt att få gehör bland väljarna för denna linje.
Även långt in i de borgerliga kärntrupperna finns idag ett motstånd mot utförsäljningen av den offentliga sektorn och mot de ökade vinsterna i välfärden. För att kunna bryta ner detta motstånd har det varit nödvändigt att också utmana det breda stöd som idén om den solidariska välfärdsstaten har – det som är det verkliga arvet från 1968.
När dagens vänster demonstrerar på 1 maj i morgon kommer många av parollerna att handla om att försvara de erövringar som gjordes i 68-radikaliseringens kölvatten. Men det betyder naturligtvis inte att 68:orna var unika. Det långa -68, som började med den koloniala befrielsekampen på 1950-talet, var en av många återkommande radikaliseringsvågor under de senaste seklerna, perioder kännetecknade av social mobilisering och uppkomsten av sociala rörelser.
Det senaste århundradets viktiga demokratiska framsteg är alla knutna till sådana vågor.
I detta perspektiv är det istället de arbetarhustrur i Söderhamn som tände gnistan till hungerdemonstrationerna våren 1917 eller kvinnorna i den kvinnliga rösträttsrörelsen – alltså social kamp och folkrörelser – som verkligen gjorde skillnad.
Vi firar just nu också hundraårsminnet av den allmänna rösträttens genomförande och det diskuteras om äran för reformerna skall tillskrivas liberalen Edén eller socialdemokraten Branting. I detta perspektiv är det istället de arbetarhustrur i Söderhamn som tände gnistan till hungerdemonstrationerna våren 1917 eller kvinnorna i den kvinnliga rösträttsrörelsen – alltså social kamp och folkrörelser – som verkligen gjorde skillnad.
Inte förvånande har intresset att diskutera maj -68 varit särskilt stort i Frankrike i år, inte minst mot bakgrund av de färska strejker och studentockupationer som brutit ut lagom till 50-årsjubileet.
I en lång tv-intervju i förra veckan deklarerade Emmanuel Macron att han visst – till skillnad från Sarkozy skulle delta i firandet av maj 1968. Men vilket maj, undrade intervjuaren. Den 12 maj – då studentdemonstrationerna kulminerade – eller den 25 maj – när 10 miljoner arbetare gick ut i strejk? Och om ett nytt 25 maj i Frankrike förmår stoppa Macrons försök att försvaga den offentliga sektorn kanske han omprövar sitt deltagande i firandet av 1968. För tänk om 1968 bara var en generalrepetition.
Inte kan gamla 68:or lära dagens unga hur de ska föra sin kamp. De kan möjligtvis påminna om vilka krafter som verkligen kan förändra världen.
Kjell Östberg är professor vid Samtidshistoriska institutet här på Södertörns högskola.
Läs alla artiklar om: 1 maj 2018
Gå till toppen