Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Osminkat IS lockar i tv.

Raqqa befriades från IS i oktober 2017.Bild: Asmaa Waguih
Fyra unga britter ger sig av för att kämpa för IS. Det är motbjudande att se, men skickligt visat: tv-serien Staten börjar i SVT på måndag (7/5) – samtidigt som mördarsekten Islamiska staten fortsätter att angripa Väst på våra gator och vill förgöra hela vårt sätt att leva.
Rättegången mot Rakhmat Akilov, mannen bakom terrordådet i Stockholm i fjol, är inne på slutrakan – och rapporteringen påminner om vilka han såg som fiender: ”de otrogna, kristna icke-troende, bögar, lesbianer och annan skit”. Han spred död och skräck och påstår sig ha gjort det för IS.
I tv-serien Staten lockas fyra unga britter med rötter på olika håll i världen att gå med i kampen och smugglas in till Raqqa i Syrien: en svart läkare med sin son, en drömmande ung kvinna med knallrosa resväska, en ung man vars bror redan dödats i kampen och hans kompis, sugen på äventyr.
Väl där visar det sig att propagandan inte varit sanningsenlig, att kvinnorna inte kan bidra på något annat sätt än som fruar till krigarna och att männen måste förstå att de är där för att bli martyrer. Grymheten i IS skildras, med moralväktare, offentliga kroppsbestraffningar och avskurna halsar inför kameran – filmerna som blivit en central del i propagandan. Maktkampen. Råa machofasoner. Indoktrineringen där barn sparkar boll med fiendens huvud. Sektkänslan och lydnaden.
Och insikten om att det inte finns någon återvändo. Den som väljer att strida för IS förverkar rätten att leva sitt gamla liv.
Allt det här kunde ses som avskräckande. Men vad som också visas är samhörigheten och känslan av mening. Scener där unga män åker i hög hastighet genom öknen med en AK-47 på axeln och ropar att det här ändå ”överträffar att stå och vända hamburgare”.
Det går inte att skaka av sig känslan att detta kan bli en bekräftelse på att kampen för kalifatet slår vardagen hemma. Inspiration för den som tappat hopp och mening.
Det är provocerande. Det är stötande.
Medan liberala The Guardian kallade serien ”smart, fängslande och genuint upplysande” menade Daily Mail att den var ”rent gift … som en nazistisk rekryteringsfilm från 1930-talet”. Brittiska Channel 4 försvarade sin serie i höstas med att den bygger på noggrann research och handlar om ämnen som är viktiga ”att bemöta och undersöka”.
Mannen bakom, Peter Kosminsky, sade i den brittiska debatten att han hoppas att serien har avskräckande effekt, men för att förstå varför unga muslimer väljer att ansluta sig till denna dödskult så behöver han visa vad som lockar. Då måste tittaren också få sympatisera med karaktärerna, de måste få vara förväntansfulla och glada till en början, för att sedan desillusioneras. Och han lyckas.
Det är bra tv – och just därför problematiskt. Men ängslig självcensur får inte kringskära konsten. Också det här måste få visas i det öppna samhälle som extremisterna vill förgöra. Triumfen är annars deras.
Gå till toppen