Heidi Avellan

Heidi Avellan: Sverige styrs bäst från mitten.

Regeringsfrågan skymmer frågan om vilket samhälle vi vill ha. Populismen hotar en liberal demokratisk världsordning. Också i Sverige.

Inte glada, men överens. December 2014.Bild: Henrik Montgomery / TT
Det var fullt hos Timbro i torsdags. Fullt med folk och frågor. Den marknadsliberala tankesmedjan hade bjudit in till sitt kontor på Kungsgatan i Stockholm med rubriken: ”Hur ska Sverige regeras?”
En bra fråga, som det brukar heta då svaret är svårt.
Svensk politik förändras. Väljarrörligheten har ökat: på 1960-talet bytte bara 11 procent parti, i förra valet hela 35 procent. Partierna har ökat från fem till åtta. Med Sverigedemokraterna har populismen och nationalismen tagit plats. Något förändras i grunden då ett parti med rötter i nazismen och växtkraft i främlingsfientlighet blir så stort att de andra inte längre kan runda det.
Idag förhåller sig svensk politik till SD. Inget annat parti vill ha med SD att göra, men inget parti lyckas ignorera SD. Efter förra valet ledde det till regeringskris, hot om nyval och så decemberöverenskommelsen, DÖ, som bakband oppositionen och sprack efter 285 dagar.
Men vad är alternativet?
I rapporten Levande dö(d)? Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras, som politikreporter Karin Eriksson och statsvetarna Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld skrivit för Timbro, diskuteras hur etablerade partier kan hantera de "pariapartier" som samtliga övriga anser vara väsensskilda och otänkbara att samarbeta med. Som en gång SKP/VPK/V och idag SD.
Det är inte bara ett svenskt problem. Populistpartier förorsakar huvudbry i flera europeiska demokratier, men olika valsystem ger olika utfall. Sverige har ett av världens mest proportionella valsystem, ”i första hand är det därför med politiska vägval partierna måste hantera relationerna till varandra”, hävdar rapportförfattarna och pekar på DÖ. Formellt misslyckades överenskommelsen, men i budgethanteringen har partierna ändå fortsatt agera som om den gällde.
Det mesta tyder på att blocken kommer att se ungefär lika ut efter valet i höst och att partierna har ungefär samma grundläggande vägval som gällt sedan 2014.
Borde spelreglerna ändras?
Positiv parlamentarism som i Tyskland är en variant, alltså att en statsministerkandidat måste få stöd från en majoritet i riksdagen. Men regeringsbildningen där lockar inte till efterföljd och frågetecknen kring hur Alternativ för Tyskland kan hanteras visar att regelverket i sig inte löser ideologiskt grundade motsättningar.
Ett annat förslag är majoritetsval som det brittiska. Fast 2015 skrällde högerpartiet Ukip och även om mandatutdelningen blev mager så sände det ideologiska chockvågor med brexitomröstningen som följd och en regering där Tories idag måste förlita sig på det lilla nordirländska partiet DUP. Ett avtal som enligt rapporten i mycket liknar DÖ.
SD, AFD och Ukip fick nästan exakt samma andel röster, drygt 12 procent. Det konstitutionella regelverket skiljer sig åt, men trots det har partisystemet ställts inför snarlika utmaningar. ”I slutändan kommer partierna inte förbi det faktum att stora ideologiska spänningar mellan och inom partierna i första hand måste hanteras via ideologiska avvägningar och sakpolitiska kompromisser”, slår rapporten fast.
I tillägg så vore det olyckligt att ändra reglerna för att hantera SD – det demokratiskt tveksamma skulle inte gå ostraffat förbi.
Då återstår dagens läge med en de facto-DÖ, dialog med SD eller samarbete över blockgränsen. De ideologiska spänningarna måste hur som helst hanteras inom regeringen – alternativt i riksdagen, medan regeringen är smal.
Vi förespråkade på ledarplats skrotade block och mittensamarbete redan inför förra valet – då idétorkan i alliansen var påtaglig och dådkraften dalade i takt med väljarstödet.
Nu har viktiga reformer – som en ny skatteuppgörelse och ny bostadspolitik – fått vänta, medan ”samarbetsregeringen” slitit på med hafsig lagstiftning och symbolfrågor som att göra barnkonventionen till svensk lag och det sorglustiga spelet om vinstförbud i välfärden, Vänsterpartiets pris för stöd.
På Timbros seminarium gav en liberal, en socialdemokrat och en liberalkonservativ sin syn: Expressens Anna Dahlberg menade att det nu bara finns ”okonventionella lösningar” och vill att S och M regerar ihop; de två stora partierna kunde få egen majoritet och "blir allt mer lika". Men breda koalitioner försvagar oppositionen – och demokratin. Aftonbladets Anders Lindberg ville nystarta decemberöverenskommelsen, för ”vi vet att den fungerar”. Som om denna mandatperiod varit lyckad. Göteborgs-Postens Alice Teodorescu upprepade vikten av att samtala med alla – också SD – för att få stöd för viktiga sakfrågor. Utan att med ett ord beröra att SD:s stöd aldrig kommer gratis.
Blockpolitiken har nått vägs ände – både till matematik och logik. Inget block får egen majoritet och med tunga frågor utanför ekonomisk höger-vänster – som klimat, feminism, nationalism – är den gamla indelningen mindre relevant.
Populisters och nationalisters framgångar i utlandet väcker oro. Ändå tycks inte frågan om den liberala demokratiska världsordningens framtid få fäste i svensk valdebatt. Val i andra länder förskräcker, men här hemma handlar det om 600 kronor mer till pensionärer och vem-tar-vem.
Timbros seminarium påminde om att det inte finns självklara regeringsalternativ – eller sätt att hantera SD. Men om partierna på allvar orkar diskutera invandringen och integrationen, demokratin, internationellt samarbete, klimatförändringarna och individens frihet faller extremerna bort – deras svar är för simpla. Och det bästa för Sverige vore att bygga ett samarbete i mitten som för en ansvarsfull liberal politik.
Gå till toppen