Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Diagnostik på nätet har sina mycket uppenbara begränsningar."

Göran Lundborg:
En vänligt leende läkare med stetoskopet hängande runt halsen – det är den bilden vi ofta ser i nätläkarbolagens annonser. Det ger ett förtroendegivande intryck. Det är säkert en doktor man kan lita på.
Men vad som inte framgår av annonsen är att doktorn tyvärr inte kan använda sig av stetoskopet – ännu erbjuder nätet inga möjligheter för en nätläkare att använda stetoskopet på distans. Han kan alltså inte lyssna på hjärtat, han kan inte ta ett blodtryck - och han kan inte ens känna på patientens puls.
Varför skrivs det så lite om värdet i det fysiska mötet mellan patienten och doktorn när det gäller att ställa en diagnos? Journalister och politiker tycks vara helt omedvetna om att ett sådant möte, som oftast också innefattar någon form av kroppsundersökning, är grundbulten i all diagnostik. Vid oklara diagnoser kan läkarens undersökande hand vara ett viktigt diagnostiskt instrument, och patientens kroppsspråk kan säga mycket om vad som är fel. I det personliga mötet mellan doktor och patient kommer mycket fram som annars lätt filtreras bort i en digital dialog.
I en ledare nyligen (26/4) skriver Henrik Bredberg att de digitala vårdgivarna, nätläkarna, utgör ett nytt lovande vårdfenomen. Men som vanligt handlar det om faktorer som till exempel förbättrad tillgänglighet, avlastning av primärvården, fördelarna för småbarnsföräldrar som slipper gå till vårdcentralen och förkortning av köer. Men inte ett ord nämns om kvaliteten och de begränsade möjligheterna i den vård som ges via nätet.
Många enkla åkommor kan säkert hanteras via nätet – liksom sjukvårdsupplysningen idag kan ge värdefulla råd och föreskrifter. Men hur ska nätläkaren kunna hantera en patient med huvudvärk, hjärtklappning, värk i ryggen, ont i knäet, svullna leder, ont i bröstet, ont i magen eller yrsel? Alla dessa åkommor kräver en direktkontakt med en läkare som kan utföra en kroppsundersökning.
Det vore ärligare om nätläkarbolagen vore mer sanningsenliga i sin marknadsföring – man kan börja med att plocka bort doktorn med stetoskopet kring halsen. Diagnostik på nätet har sina mycket uppenbara begränsningar, något som nyligen påpekats i en debattartikel i DN under rubriken ”Vetenskapligt stöd saknas för digitala diagnoser” (19/4). Nätläkare kan säkert göra nytta i vissa specifika situationer, men vad vi behöver är en klar och tydlig redovisning av vilka sjukdomstillstånd som kan handläggas av en nätdoktor och vilka sjukdomstillstånd som definitivt är olämpliga eller omöjliga att hantera på nätet.
Gunnar Barkenhammar:
Anne-Marie Pålsson hävdar (30/4) att det inte spelar någon roll om invandraren arbetar eller ej med reservationen att det inte gäller för högutbildade invandrare. Med hänvisning till en rapport beställd av det engelska överhuset.
Men en arbetande invandrare som försörjer sig själv och betalar skatt är bättre än en invandrare som är beroende av försörjningsstöd. Försörjningsstödet måste ju tas från våra gemensamma tillgångar och ju mindre dessa tas i anspråk av arbetslösa invandrare desto bättre.
Om försvarsutgifterna överstiger 10 procent av ett lands BNP så blir det kris i ekonomin. På samma sätt bör det vara med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet på 4 procent bland inrikes födda och drygt 20 procent för utrikes födda.
Gå till toppen