Klasskillnader är temat för två aktuella barnböcker. Föräldrar av alla slag kan få skäl att fundera, skriver Shora Esmailian.
Jag hade tur. En familj från Uruguay som bodde i närheten av flyktingförläggningen i Alvesta hade en tioårig dotter i min dansklass. Varje vecka plockade de upp mig och körde oss till lektionen i Växjö. Baletten var, och fortsätter att vara, bland det roligaste under veckan. Numera kan jag bekosta terminsavgiften själv, men för tjugosju år sedan städade min mamma danslärarens hus som betalning för lektionerna. Hur hon hittade dansskolan eller kom överens med läraren om det okonventionella betalningssättet vet jag inte, men jag har ofta känt tacksamhet över de gånger hon krökte ryggen för att komma åt dammet i hörnen. Bara för att jag skulle få dansa.
Samma krökta rygg har mamman i Uje Brandelius och Clara Dackenbergs barnbok ”Hemma hos Harald Henriksson” (Lilla Piratförlaget). Med gula handskar står hon böjd över skurhinken. Mamma och dotter har åkt från sitt miljonprogramsområde till ett villaområde där den uppenbart icke-vita mamman städar åt den uppenbart vita medelklassfamiljen, som har en fullspäckad kalender av aktiviteter och vänsterböjelser, i alla fall om man ska tro affischen i hallen.
Medan mamman kånkar på dammsugaren och putsar tavlor äter dottern massor med frukt och leker ”kung och betjänt” med Harald Henriksson, sonen i den välbärgade familjen.
I förra veckan avbokade Sveriges Radio en intervju med Uje Brandelius om hans självbiografiska teaterpjäs med motiveringen att han har släppt en ”politisk barnbok” under ett valår. Det var ett absurt beslut, även om boken är lika politiskt uttalad som texterna hos Brandelius band Doktor Kosmos: detta är en barnbok om klasskillnaderna i dagens Sverige. Men det är inte fråga om plakatpolitik, utan boken rymmer så mycket mer – jag känner så väl igen den svårmodiga och utmattade blicken hos mamman i Clara Dackenbergs realistiska teckningar, liksom dotterns duktighet i att inte tjata om leksaker som mamman ändå inte har råd med. Brandelius och Dackenberg skildrar barnfattigdomens psykologiska effekter utan att skriva läsaren på näsan.
Detsamma gäller Elin Johansson och Ellen Ekman, som just utkommit med barnboken ”Hemma hela sommaren” (Rabén & Sjögren). Precis som i föregångaren ”Veckan innan barnbidraget” (Rabén & Sjögren, 2016) har barnet och den synbarligen ensamstående mamman det tajt ekonomiskt. Och även om mamman är uppfinningsrik – i väntan på barnbidraget förvandlar hon de trasiga stövlarna till rymdskor med silvertejp, i brist på semesterkassa ritar hon en karta över en egen safari – skiner slitenheten igenom.
Ju yngre barnen är, desto mindre har de förstått avgrunden mellan klasserna. I ”Hemma hos Harald Henriksson” är barnen bästa vänner, medan avståndet mellan mödrarna är milslång. Mamman i ”Hemma hela sommaren” skäms över att inte kunna åka på utlandssemester, medan dottern är eld och lågor över hur chokladen smälter i bananen när de grillar vid sjön.
Barn som läser böcker som de här lär knappast få större insikter i strukturerna som skapar klassamhället. Men privilegierade barn kan få upp ögonen för att somliga inte har råd med vare sig Transformers-gubbar – det oåtkomligt dyra objektet i centrum i ”Hemma hos Harald Henriksson” – eller semesterresor. Barn som lever i fattigdom kan se att de inte är ensamma. Föräldrar av alla slag kan få skäl att fundera. Det är, med andra ord, litteratur av stort värde – inget att, som Sveriges Radio, känna beröringsskräck för.