Huvudledare

Ledare: Moderater gör klokt i att köra sitt eget lopp.

Moderatledaren Ulf Kristersson på Sverigemötet i Göteborg, flankerad av Gunnar Strömmer och Elisabeth Svantesson.Bild: Thomas Johansson/TT
Inför höstens val planerar alliansen för åtta år, alltså två mandatperioder. Det förklarade Moderaternas ordförande Ulf Kristersson i anslutning till Sverigemötet, partiets sammandragning för förtroendevalda i kommuner och landsting, som inleddes på fredagen.
Det är nog många som undrar hur den planeringen ser ut. Vad stort sker, det sker tyst?
Med fyra månader till valet finns ingen tillstymmelse till ett handfast och hållfast gemensamt program för hur de fyra borgerliga partierna ska förvalta en valseger.
Migrationsfrågan – som sedan en tid dominerar den politiska debatten – har splittrat det borgerliga lägret i två delar, precis som den kluvit det rödgröna blocket på mitten.
Moderaterna vill göra upp med Socialdemokraterna om en långsiktigt hållbar migrationspolitik före valet för att få bort frågan från bordet. Till detta säger Liberalerna och Centern bestämt nej: innan en uppgörelse kan träffas med S måste alliansen först vara enig sinsemellan.
De fyra borgerliga partierna envisas med att hålla fast vid illusionen om en allians. Varför är oklart.
De politiska förutsättningarna har förändrats under de snart tolv år som gått sedan alliansens så viktiga första valseger 2006. Idag, när Sverigedemokraterna ligger runt 15 procent, finns tre block i svensk politik. Inget block kommer att få egen majoritet.
Det är en tid som kräver nya lösningar, en öppenhet för nya politiska konstellationer.
När Kristersson tog över partiledarskapet efter Anna Kinberg Batra klättrade Moderaterna snabbt i opinionen. Den uppgången tycks nu ha brutits, i alla fall tillfälligt. Och det är alldeles för tidigt att sia om ifall den hårdare linjen i migrationspolitiken, delvis avsedd att få väljare som flytt till SD att återvända till det moderata fadershuset, blir en framgång. De som i grunden är borgerliga väljare borde dock inte se populisterna och folkhemsnostalgikerna i SD som ett alternativ till M.
Trots de pliktskyldiga försäkringarna om att partiet är alliansen trogen är det tydligt att Kristersson och Moderaterna är redo att köra sitt eget lopp. Och lika bra är det. Det behövs ett starkt, borgerligt parti med självförtroende som motvikt till Socialdemokraterna – och SD.
Med svängningen i migrationspolitiken har Kristersson fört sitt parti tillbaka på fast – rent av klassisk – moderat mark där det ska löna sig att arbeta och där "välfärden och statens kärnuppgifter som lag och ordning och ett starkt försvar ska gå före bidrag", för att citera partiets ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson.
Så vad innebär då en röst på M? "Lika för alla", lyder partiets valslogan. Med det menas "lika spelregler, att rättigheter och skyldigheter är något som vi har som individer, inte som grupper", uttolkade partisekreteraren Gunnar Strömmer.
Samtidigt betonas sammanhållningen på nationell nivå, på medborgarskapets grund, "en öppen gemenskap men inte någon kravlös gemenskap", enligt Strömmer.
Det låter vuxet. Och uppfriskande liberalt.
Gå till toppen