En profilerad forskare vid Lunds universitet har varit sakkunnig vid en forskartillsättning i Uppsala. Hon har alltså rankat de sökande efter hur duktiga de är.

Så går de flesta akademiska tillsättningar till. Inga konstigheter med det. Sedan fattas det formella beslutet, och det blir nästan alltid som de sakkunniga föreslår.

Men nu har det avslöjats att forskaren i Lund – professor Diana Mulinari – har snackat ihop sig med en av de andra sakkunniga, för att fixa så att ”rätt” kandidat fick jobbet.

Hur definieras då ”rätt” kandidat i det här fallet? Dessvärre som någon som har ”rätt” åsikt i ämnet, som råkar vara rasism.

Man kan säga att det finns en del ideologiska kotteribildningar kring vad som kallas ”kritiska vithetsstudier” i den svenska universitetsvärlden. En del forskare är enormt aktivistiska, medan andra är mer kallt distanserade. Det är en klassisk konflikt, som är lik den som ibland förekommer i teologin: där blir det ofta tuffa akademiska diskussioner mellan forskare som utgår från att Gud finns, och forskare som med större distans studerar religiösa uttryck.

Överklagandenämnden för högskolan har nu beordrat Uppsala universitet att upphäva anställningen av forskaren som matchades fram från Lund.

Kanske var hon ändå rätt kandidat, kanske blir det hon som får jobbet till slut ändå. Men det är alldeles uppenbart att de sakkunniga har snackat ihop sig på ett sätt som inte ser riktigt bra ut. Några tuffa frågor borde nog Uppsala universitets ledning ställa till den sakkunniga forskaren i Lund och hennes kollega.

För ytterst handlar det ju inte om den enskilda tillsättningen – utan om hur en stor svensk myndighet sköter sig.

Det finns gott om konspirationsteorier om hur styrd forskning är efter rådande politiska trender, och jag tror att de ofta är väldigt överdrivna.

Detta är ett helt vattenfall på kvarnar som snurrar tillräckligt mycket redan.