Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mörker i kulisserna

”Det nya riket” görs i samarbete mellan Malmö Dockteater, Stockholmsbaserade Lumor och Folkteatern Gävleborg.Bild: Tom Wall

Det nya riket

Av: Tove Olsson. Regi och scenografi: Erik Holmström. Dockmakare: Jenny Bjärkstedt. Dramaturger: Oskar Thunberg, Erik Uddenberg. Ljus, teknik och video: Olivia Grefve. Skådespelare/dockspelare: Tove Olsson, Martin Pareto, Jonatan Rodriguez. Malmö Dockteater, i samarbete med Folkteatern Gävleborg och Lumor. 11/5.

Tove har klaustrofobi. Hon får ångest av trånga utrymmen och panik av vatten i öronen. I ett försök att hantera problemet söker hon sig till en ung KBT-terapeut. Scenografin är enkel: två stolar i vinkel mot varandra. Ett bord i låg höjd, ett blädderblock. Resten är komplicerat.
När Malmö Dockteater slår upp portarna i sin lokal under jord med föreställningen ”Det nya riket”, sker det i form av ett brett upplagt samarbete: rutinerade Folkteatern Gävleborg och lilla vassa Lumor med bas i Stockholm, står som partners. I centrum befinner sig skådespelaren och dramatikern Tove Olssons intervjuer med personer från olika delar av samhället Sverige. Mobiltelefonens mikrofon har fungerat som sökare – i insamlingen av material har nyfikenheten fått styra, medan den analytiska djupdykningen kommit i andra hand.
Det verkar som om dramaturgerna fått kämpa för att lyfta fram den idé som fortfarande vilar som en aning i rummet. Porträttet av Sverige rymmer rapporter om växande utbrändhet, en ansiktslös bostadsmarknad och Migrationsverkets principstyrda arbete, men de femton dockorna framställs mest som väluppfostrade naturälskare. Gemensamt är att de längtar: den svensk-amerikanska forskaren Jessica efter rymden, neurokirurgen Ammar efter familjeögonblick som arkiverats i Drop-box, sjukpensionären Madde efter någon att donera sina medel till nu när hon själv aldrig fick barn. Hett psykologiskt stoff med andra ord, men frånvaron av neuroser gör att skådespelarna omfamnar dockorna med ett vänligt pladder. Är det detta ordflöde, som ska handla om allt men till slut ändå framstår som tomt, som är orsaken till att föreställningens Tove drabbats av klaustrofobi?
Kanske. Jag gissar att det dessutom finns en mycket mörkare berättelse gömd i de kulisser som är signerade Malmö Dockteaters konstnärlige ledare Erik Holmström. Han som i programbladet beskriver dockornas ”vidrighet” på ett sätt som gör mig mer intresserad, än jag blir sugen på att studera de grafer och bortklippta intervjucitat som publicerats i samma häfte. Problemet kokar ner till en rudimentär fråga: Vad handlar ”Det nya riket” egentligen om?
Fast är det något man inte kan klandra denna spjutspetsscen för samtida scenkonst för (som symboliskt nog bor granne med Region Skånes specialistvårdsenhet för opioidberoende) så är det slarv med sina fysiska råämnen. Den här gången öppnar sig en avlång spelplats som med hjälp av Olivia Grefves ljus krymper ihop till koncentrerade scenerier. Fint utmejlsade pyttemöbler lyfts in och ut från scenen; skådespelarnas motoriska arbete fyller luftrummet med mikrorörelser. Ändå lyckas ensemblen (Tove Olsson, Martin Pareto och Jonatan Rodriguez) aldrig skapa den sorts konstnärliga förtätning som Malmö Dockteater gjort till sitt signum. Och om andra akten tar sig och slutscenens existentiella svanhopp ger lyft, kvarstår mörkret till slut att utforska.
Gå till toppen