Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rakel Chukri: Min rädsla för integrations-tv var obefogad

Vad är väl en serie om ett rikt par från Dubai som letar sommarhus i Sverige? Dråplig, irriterande och alldeles, alldeles underbar.

Deema Bayyaa och Ahmad Alhelo i ”Madame Deemas underbara resa”. Sänds på SVT på onsdagar.Bild: Nils Toftenow/Tally-ho
Jag brukar få allergiska reaktioner av allt som liknar integrations-tv. Alltså välvilliga men pinsamma program där man visar hur nyanlända försöker anpassa sig till svenska seder, som att inte prata med främlingar i hissen. Som barn till immigranter tröttnar man snabbt på stereotypa skildringar som missar de viktigaste frågorna om livet i diasporan.
Jag drog mig därför in i det längsta för att se SVT:s dokumentärserie ”Madame Deemas underbara resa”, där ett rikt kändispar från Dubai letar sommarhus i Sverige och träffar syrier som har flytt hit. Jag kunde se dem framför mig, scenerna där storögda araber får höra att de inte ska sätta sig bredvid någon på bussen om det finns andra lediga säten.
Men så i torsdags – jag var gräsänka och gravt uttråkad – började jag se de första avsnitten. Som ett ödets hån besannades min farhåga redan i premiäravsnittet: På en kursgård i Skåne skulle nyanlända syrier spela rollspel om hur man beter sig på bussen. Vanligtvis hade jag vridit mig i plågor. Men inte den här gången. ”Madame Deemas underbara resa” är nämligen just det, en alldeles fantastisk resa där tunga frågor skildras med lätt hand. Till stor del är det huvudpersonernas förtjänst – makarna Deema Bayyaa och Ahmad Alhelo som har rötter i Syrien respektive Marocko.
Egentligen finns det många anledningar att irritera sig på dem. De är rika divor som i princip aldrig blir imponerade av husen de tittar på. En pampig herrgård i Blekinge, med en prislapp på 12 miljoner kronor, avfärdas med att den är dåligt inredd. Deema är drastisk och missar inte en chans att säga att hon helst vill ha ett sommarhus i Spanien. Men det är fullständigt omöjligt att inte tycka om henne.
Hennes modellsnygga make Ahmad är dessutom ett vandrande lyckopiller som hade kunnat charma ett utsvultet lejon. Som duo utstrålar de en enorm nyfikenhet och värme. De lyckas komma människor nära, oavsett om de besöker en dansbana på den värmländska vischan eller om de umgås med Nasr, en deprimerad syrisk flykting som bara vill dricka öl i ensamhet och lyssna på hårdrock.
Det är tydligt att Ahmad inte kommer att förvandlas till en hbtq-kämpe inom kort.
I alla städer de besöker omringas Deema, som är en av Mellanösterns mest kända skådespelare, av fans som vill ta selfies med henne. Ja, hon är en rosahårig primadonna som ofta uttrycker sig lakoniskt. Men det som drabbar tittarna är att hon har nära till sina känslor och är villig att tänka om när hon konfronteras med det främmande. Det ställs på sin spets i det fjärde avsnittet när hon träffar syriern Boodee i Tranås, som äntligen kan leva öppet som homosexuell. Han bjuder med Deema och Ahmad till Växjös Pridefestival.
Det är första gången i tv-serien som Ahmad tappar masken. Han, som kaxigt beskriver sig själv som en världsmedborgare, klarar uppenbarligen inte av att umgås med bögar. Efter en överläggning bestämmer sig paret, lite ovilligt, för att följa med. Han är stel och häller i sig sprit för att våga. Men hon lyser upp och dansar glatt. Efteråt får hon arga kommentarer av sina fans men Deema avfärdar deras ilska: ”Om någon dömer oss för att vi går med, så är det deras problem.”
Hon berättar kritiskt om alla tabun i Mellanöstern, att man inte kan prata öppet om sex eller ens kyssa varandra offentligt. Det är tydligt att Ahmad inte kommer att förvandlas till en hbtq-kämpe inom kort. Men så i en öm scen lägger han armen om Boodee. Och han förenas med Deema i en offentlig kyss, något som är strikt olagligt i Dubai.
Tv-programmet har märkligt nog fått väldigt lite uppmärksamhet i pressen. I Svenska Dagbladet avfärdades serien som skräp, av journalisten Saeed Alnahhal som har flytt hit från Syrien. Han undrade syrligt varför SVT ville ”locka arabiska, rika människor som gillar en livsstil med limousin och selfies”. De riktiga hjältarna, skrev han, var de syriska flyktingarna i programmet.
Det är inte svårt att förstå Saeed Alnahhals irritation. Han missar dock att just kontrasterna är det briljanta draget i ”Madame Deemas underbara resa”. Serien vågar vara både varm och irriterande. Dråplig och djupt allvarlig. Den erbjuder även ett fascinerande perspektivbyte. Vi svenskar får upptäcka Sverige ur Deemas och Ahmads exotiserande blick men även följa hur de ifrågasätter sina egna åsikter. Och de syriska flyktingarna får en möjlighet att diskutera sina trauman och drömmar på sitt eget språk med människor som de beundrar och känner ett band till.
Inte ens det kallaste av hjärtan kan värja sig från berättelsen i avsnitt tre där syriern Naeef berättar om hur hans syster och hennes barn dog under flykten. Långsamt har han byggt upp ett nytt liv i Hälsingland och vi får följa med när han friar, på svenska, till sitt livs kärlek Elin. Deema och Ahmad tittar på varandra och bara ler. Hon säger: ”Det var…wow.” Ahmad säger: ”Mållös.”
Det är inte integrations-tv. Det är liv.
Deema och Ahmad träffar Naeef i avsnitt 3 av ”Madame Deemas underbara resa”.Bild: SVT
Gå till toppen