Det känns som om jorden rämnar. Som ragnarök utan att det tar slut. Någonting har hänt och det i en explosionsartad fart. Vi stressar ihjäl oss och lär våra barn att göra detsamma. Vi torrhulkar i hallen innan vi måste gå till jobbet och torkar rännilen av svett som rinner längs ryggraden, när vi tvingar iväg barnen på en av veckans fem aktiviteter, sena eftermiddagar när mörkrets inbrott redan gör sig påmint.