Enligt Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) bär inte Israel hela skulden för måndagens många dödade och skadade under de våldsamma protesterna och upploppen utmed gränsen mot Gaza.

"Jag menar att USA bär ett väldigt stort ansvar", sade Wallström på tisdagen till nyhetsbyrån TT med hänvisning till den amerikanska ambassadflytten:

"Alla varnade för det här och så gjorde man det i alla fall från USA:s sida."

Oavsett hur man ser på den amerikanske presidenten Donald Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem – det var oklokt och olyckligt – så är det en ytterst märklig syn på ansvar Wallström ger uttryck för.

Det finns som de flesta vet ytterligare en central aktör i detta blodiga drama: den palestinska terrororganisationen Hamas, som trots allt kontrollerar Gaza och kan styra protesterna.

Fast på frågan om inte Hamas har provocerat fram våldsamheterna blir Wallström plötsligt väldigt otydlig:

"Jag tycker inte att vi kan vara domare", svarar utrikesministern.

Med tanke på den enögdhet och oförståelse för Israels situation som Wallström gång på gång uppvisar, är det inte förvånande att hon gjort sig omöjlig på den israeliska sidan.

Israel lämnade Gaza 2005. Den israeliska och egyptiska blockaden av Gaza inleddes två år senare, 2007, efter att Hamas erövrat makten i den lilla palestinska enklaven.

Sedan dess har tusentals, mer eller mindre primitiva men dödliga raketer och granater skjutits från Gaza mot mål i Israel. Två regelrätta krig har utkämpats, 2008 och 2014. Den israeliska armén har avslöjat och förstört otaliga så kallade attacktunnlar, grävda av Hamas, från Gaza in i Israel, för att möjliggöra terrordåd.

Islamistiska Hamas, en del av Muslimska brödraskapet, har som uttalat mål att med alla till buds stående medel utplåna staten Israel – "den sionistiska entiteten". Det är en konflikt om territorium, om land, men Hamas fientlighet mot Israel är grundat i judehat och religiös fanatism.

Det är en maximalistisk, kompromisslös hållning som inte lämnar utrymme för vare sig förhandlingar eller långsiktig fred och samexistens. Det Hamas kan gå med på är tillfälliga vapenvilor.

Hamas har under de här åren då organisationen kontrollerat Gaza inte kommit närmare sitt mål om att utradera staten Israel. Vad rörelsens blinda fanatism främst åstadkommit är att dra lidande och elände över befolkningen i Gaza, de människor Hamas påstår sig kämpa för.

Det är populärt att beskriva Gaza som världens största utomhusfängelse. Oavsett liknelsens bärighet: som i alla fängelser finns fångvaktarna på insidan. Gazas befolkning är Hamas gisslan.

Att situationen i Gaza – arbetslösheten och instängdheten, bristen på förnödenheter, elektricitet och avancerad vård, och inte minst framtidstro – föder hopplöshet är inte förvånande.

Och som så ofta leder hopplösheten till självdestruktiva handlingar. Gränsövergången vid Kerem Shalom, som används för att föra in förnödenheter från Israel in i Gaza, har ödelagts av palestinska upploppsmakare vid tre tillfällen under den senaste månaden.

Självdestruktivitet i form av martyrskap odlas och hyllas. Inte minst av Hamas och de övriga extremistorganisationerna i Gaza.

I ett tal inför hundratals Gazaungdomar i förra veckan deklarerade Hamasledaren Yahya Sinwar att han avvisat utländska påstötningar om att stoppa de återkommande protesterna.

"Vi kan inte stoppa protesterna. Vi stöttar dem, vi till och med leder dem", sade Sinwar och försäkrade att Hamas ledare i Gaza var redo att dö, sida vid sida med tiotusentals andra.

Det egna folkets lidande och onda, bråda död är Hamas bästa vapen. Propagandavapnet.