Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Inte riskfritt för teatern att leva i symbios med kulturpolitiken

Pelle Grytt, Andrea Edwards och Anna Sise i Teater Tribunalens "Mamman" som visas på Bibu. Scenkonstbiennalen pågår i Helsingborg 16-19 maj.Bild: Henrik Dahl
Jag blir häpen när jag läser programmet inför årets Bibu, scenkonstbiennalen för barn och unga som startade i går i Helsingborg. Genusmedvetet och intersektionellt. Inkluderande. Separatistiskt. Representativitet. Trygga rum. Bejaka det icke-binära. Femme-värld. Signalorden är många och genomsyrar flertalet programpunkter. Särskilt framträdande är Teatercentrums projekt Friktionskraft, ett ”analysverktyg för normkreativt gestaltnings- och publikarbete.”
Debatten går hög om huruvida kultursektorn ska påverkas av den inriktning som av vissa kallas identitetspolitisk, av andra intersektionell. Det råder uppenbarligen en dragkamp om symboliskt och politiskt kapital, en avspegling av ett alltmer polariserat samhällsklimat över huvud taget.
Jag tror att det är riskabelt att lägga alla ägg i samma ideologiska korg på det sätt som Bibu-programmet verkar antyda. Nuvarande anslagsgivande myndigheter och deras politiska uppdragsgivare ser positivt på hela det ideologiska komplex som sammanfattas i begreppet intersektionalitet. Kultursektorn, i synnerhet barn- och ungdomsteatern, betraktas gärna med idealistiska förhoppningar om att kunna lösa utmaningarna kring till exempel integration och diskriminering. Men ett - verkligt eller inbillat - symbiotiskt förhållandet mellan kulturpolitiken och utövarna kan ändras, kanske redan efter höstens val. Vad sker då med teatern?
På Bibus öppningsdag går jag i alla fall och ser en gammelmarxistisk klassiker. Maxim Gorkijs "En mor"; i Teater Tribunalens dockteaterversion kallad "Mamman", bearbetad av Åsa Lindholm och i regi av Malmö dockteaters fantastiskt flitige Erik Holmström. Bertolt Brecht gjorde ett beryktat kommunistiskt lärstycke av Gorkijs roman, men så vitt jag förstår har Teater Tribunalen gått direkt på originalet. Brechts "Modern" gjorde de för vuxenpublik förra året, så dockversionen är väl något slags pendang. Några plakat med Marx- och Lenincitat förekommer hur som helst inte i den här versionen. Men dockspelarnas lätt groteska anslag och ironiska tonfall hade nog Brecht gillat.
Med Holmströms och scenografen Maja Kalls stilbildande dockor spelas Gorkijs mycket ryska drama upp. Historien om Pelageja Vlasova, hennes upproriske son Pavel och hennes suput till karl är faktiskt en historia om empowerment. Både Gorkij och Brecht hade som ledande paroll: Klaga inte! Organisera er! I Tver, den nersotade industristaden från helvetet, lär sig Vlasova läsa och tar över sonens fackliga uppviglingsarbete bland hunsade och utsugna fabriksarbetare. Hon blir en revolutionens stormsvala. Om det är normbrytande vet jag inte, men det är en bra föreställning med många roliga visuella effekter och grepp.
Årets Bibu verkar förresten heller inte vara det segerrusiga appellmöte som programskrifterna ger intryck av. Alla föreställningar är inte programmatiska, mångfalden och kvaliteten verkar fortfarande vara stor. Och det är det vanliga gänget som vimlar på öppningsdagen, entusiastiska och idoga utövare och förmedlare från hela landet som till låga löner upprätthåller vad som utan tvekan kan kallas fundamentet i svenskt offentligfinansierat kulturliv: barn- och ungdomsteatern.
Gå till toppen