Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Inte så illa, Anna Serner.

Kvinnor ska inte kvoteras in. Meritokrati borde räcka. Men något är fel när hälften av mänskligheten bara producerar en rännil av kulturen.

Anna Serner.Bild: Claudio Bresciani/TT
Tanke nummer ett är så klar – och många tänkte den:
Kvotering är fel. Tokigt tänkt.
Det där som Filminstitutets VD Anna Serner talade om på filmfestivalen i Cannes, att bara kvinnliga filmskapare ska få marknadsstöd år 2020 om inte fler kvinnor får ta mer plats innan dess, det vill säga om inte den kommersiella filmmarknaden hjälper till att släppa fram lika många berättelser av kvinnor som av män.
Manus för utspelet var inte oävet:
Hon spelade på känslor, med Medelhavet i bakgrunden och filmvärldens blickar på sig, på en filmfestival präglad av #metoo.
Uppmärksamheten blev därefter.
Det är inte alls svårt att sälla sig till kören av missbelåtna.
Dels finns kritiken som gäller kvotering generellt: att kvinnor betraktas som ett b-lag som måste hjälpas fram och sedan alltid riskerar att betraktas som ”inkvoterade”. Dels finns den mer branschspecifika kritiken, som från Eva Hamilton, ordförande för branschorganisationen Film- och tv-producenterna: den här typen av utspel bidrar till polarisering. Ultimativa hot är sällan bra, ”de skapar större konflikter än vad de skapar effekt”, sade hon i Kulturnytt i P1. Fast höll samtidigt med om att det finns skamligt få kvinnliga filmregissörer i Sverige. Helene Granqvist som är ordförande för nätverket Women in Film and Television välkomnar Anna Serners uppsåt: det är inte hotet som är det viktiga här, det är behovet av förändring.
Men det går också att förstå att manliga filmskapare som kämpar för att kunna finansiera sina filmprojekt blir bittra.
Och så är det vad som verkar helt självklart, vid en första anblick:
Film ska inte vara ”gjord av man” eller ”gjord av kvinna”. Den ska vara bra.
Fast så är det tanke nummer två:
Går det att förklara att män gör de flesta filmerna med att män är så mycket bättre på det här? Har bättre idéer?
Det finns ju trots allt filmer som Sofia Coppolas Lost in translation och Jane Campions Pianot. Och här hemma regissörer som Susanne Bier, Maria Blom, Ella Lemhagen, Lisa Ohlin och Helena Bergström. För att nämna några, helt osorterat.
Är det alltså säkert att det offentliga stödet idag går till de bästa filmerna? Eller kan det vara så att pengarna går till dem som har bäst kontakter, som fått pengar förr, som gör det förväntade – det var inte direkt igår som feministerna påpekade att mannen är normen. De där slitna gamla sanningarna om att kvinnor måste vara dubbelt så bra som män för att kunna konkurrera gäller väl också filmvärlden.
Det aktuella marknadsstödet utgör för övrigt en knapp tredjedel av Filminstitutets förhandsstöd till spelfilmer. Det ska gå till filmer med stark publikpotential och en minimibudget på 14 miljoner kronor – som ifjol till Solsidan, i regi av Felix och Måns Herngren.
Men det handlar ju mer om principer än kronor och ören. Så tillbaka till varför kvinnor inte redan gör storfilmerna.
Det går att ana misogyni – eller bara ointresse – i branschen i stort: så länge publiken betalar för manliga regissörers verk så saknas incitament för förändring.
Framför kameran är det inte heller jämställt. Bechdeltestet visar hur kvinnor framställs på film. Det är inte särskilt avancerat: en film ska bara ha två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män. Låter enkelt, men mindre än hälften av de 89 filmer som nominerats för en Oscar för bästa film klarar det.
Ledningen för Cannesfestivalen, som avslutades igår, har lovat att framöver arbeta för en mer jämställd festival och en mer transparent urvalsprocess. Alltid något.
Det var för övrigt filmmogulen Harvey Weinsteins framfart som startade #metoo och vittnesmålen från kvinnliga filmstjärnor har varit många och nedslående.
Men är det här med kvinnor i konsten ens viktigt? Otvetydigt. Det handlar inte om att någon liten grupp kvinnliga skönandar blir förfördelade. Det handlar om oss i publiken.
Debattören Roland Poirier Martinsson skriver ärligt i Metro (14/5) att han sällan läser kvinnliga författare; också böcker med intressant tema väljer han bort om författaren är kvinna.
För att han är man:
”Jag kan se, höra eller läsa konst och uppfatta att den är god, till och med briljant, men ska jag hemsökas krävs identifikation. För mig sker det oftast när konstnären är en man.”
Han landar i att vi behöver andra som "ser med vår blick, uttrycker våra egna jag". En hållning som kvinnor aldrig riktigt haft råd med. Jag tror inte heller på att bara en kvinna kan skildra kvinnors liv eller bara en rasifierad de svartas tillvaro, vi människor har trots allt både empati och kreativitet. Men det är svårt att vifta bort det där med blicken, vinkeln och val av ämnen. Och monokultur är torftigt.
Det går inte att komma ifrån att ska kvinnor finnas med på riktigt så måste kvinnor också vara kreatörer.
Kvotering kan vara ett fungerande verktyg – se bara vad "varannan damernas" har gjort med svensk partipolitik. När det gäller offentlig verksamhet går det an att stampa fram jämställdhet med politiska beslut. Men det är trist om det ska krävas kvotering för att filmbranschen ska släppa fram kvinnors kreativitet.
Hur som helst har Anna Serners kvothot lyckats lyfta frågan ordentligt nu.
Och det var väl hela poängen.
Gå till toppen