Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johan Malmberg: När kvoteringen plötsligt hotar vår livsstil

Anna Serner, vd för Filminstitutet.Bild: Anders Wiklund/TT
Allt marknadsstöd år 2020 till kvinnliga filmskapare för att slippa gubbväldet i registolarna bakom svenska storfilmer, hotade Filminstitutets vd Anna Serner på Cannesfestivalen i helgen. Det är för få kvinnor i kreativ maktställning. Det var budskapet på seminariet som, värt att komma ihåg, hölls inom ramen för 50/50/2020 som är filmbranschens globala manifest för jämställdhet.
Reaktionerna på Serners utspel är intressant underlag för ett stycke receptionsforskning i tiden.
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet var förstås mest förbannad och såg här "den nya statsideologin" manifesterad. För att visa hur ohyggligt det är att män inte ska få marknadsstöd för sina blockbusters ett år drar han en ... djärv parallell till den judiska representationen i amerikansk filmindustri. Se där en metafor som förhoppningsvis inte hade överlevt en manusprocess.
Erik Helmerson i Dagens Nyheter var lika kritisk han, men på rimligare grunder, och menade att "management genom att skrämmas" är korkad kulturpolitik.
Och filmredaktören Helena Lindblad i samma tidning ställde sig tvivlande eftersom kvotering rent praktiskt är en usel idé för branschen – vill verkligen Anna Odell göra "En man som heter Ove"?
Den här vildvuxna buketten av skeptiska reaktioner är kanske mest intressant för att ingen på allvar tror att Anna Serner egentligen vill ha kvotering. Redan när hon tillträdde för sju år sedan sa hon: "Kvoteringen är ett väldigt bra hot. Förhoppningsvis får det stanna vid hot". När hon på försommaren 2018 drar fram kvoteringskortet är det efter en höst, en vinter, en vår med #metoo och kvinnliga upprop som har avlöst varandra. Det finns en naturlighet i att målbilden skärps, i att patriarkala strukturer förväntas rivas fortare.
Hellre snabbare än långsamt. Målet rättfärdigar medlen. Det är tankar som vunnit brett gehör denna vinter – ända fram till att de tar form som politik.
För då utmålas det plötsligt som en radikalitet som hotar vår livsstil. Den testballongen säger ändå en hel del. Och Anna Serner själv hade rätt när hon redan 2011 sa: "Jag är inte rädd för kvotering. Däremot för debatten runt kvotering".
Den sanningen lever.
Gå till toppen