Argentinaren Jorge Luis Borges var den första som skildrade litteraturen och läsandet som en religiös kult i det sekulära samhället. I hans noveller från 30-talet är biblioteken heliga tempel och böckerna bärare av djupa metafysiska hemligheter, och även om analogin mellan litteratur och religion gjorde honom till 1900-talets mest tongivande författare är den sällan direkt uttalad. Många har försökt följa hans fotspår utan att lyckas, men nu, med det algeriske stjärnskottet Kamel Daoud, har det äntligen hänt. I nya romanen ”Zabor och psalmerna” är skriftens magi och litteraturens hemliga kopplingar till religionen grundtemat, men där slutar också jämförelsen – medan Borges är kortfattad och lättläst, så är Daoud poetisk, gåtfull och avancerad. Hans elliptiska stil är verkligen koncentrationskrävande, samtidigt som prosan rymmer ett intellektuellt stoff som är svindlande.

I den internationellt hyllade debuten "Fallet Meursault" (2013) skrev Daoud ett litterärt svar på Albert Camus "Främlingen" där han lät den anonyma "araben" på stranden få en röst. I "Zabor och psalmerna" skriver han en självbiografisk uppväxthistoria som spänner mellan magisk realism och metafysisk tankebok, och som liksom debuten för en dialog med den västerländska litteraturens klassiker.

Zabor är på alla sätt ett oönskat barn. Först förskjuts han av sin rike slaktare till far, sedan dör hans mor, därefter anklagas han för att ha kastat sin halvbror i en brunn och slutligen körs han iväg av faderns andra hustru och tas om hand av en ogift faster. Nuckan och den sära pojken bildar en sällsam pakt. Han svimmar, blöder näsblod och utvecklar en övernaturlig förmåga att skriva människor bort från döden, medan fastern släpar honom till häxdoktorer och koranskola för att bota den stigmatiserande särheten (som egentligen är odiagnosticerad epilepsi). Men pojkens maniska skrivande blir bara värre och resulterar i tusentals skrivhäften som grävs ner under byns träd, och ovanpå detta är han dessutom oomskuren, och vet inte riktigt hur han ska betrakta sitt kön och sin sexuella läggning. Är han kvinna, man eller något tredje, är det världslitteraturen han håller på att återskapa i sina häften, och på vilket vis hänger skrivandet samman med bortmotandet av döden?

”Tingen”, säger Zabor i en av sina sekulära predikningar eller psalmer, ”finns kvar i tid och rum för att de förtecknats i ett minne och bevarats av ett språk i ett ständigt nu”. Zabor skriver alltså för att bevara världen, för att vi ska minnas honom, hans by och hans folk – och på så vis är boken ett slags fortsättning på debuten, som inleds med att berättaren slår fast att fransmannen i Camus klassiker var en skicklig berättare som fick alla att glömma bort det brott han begått, medan ”araben” var en analfabet som inte ens fick ett namn.

Vinnaren skriver historien, lyder ett berömt ordspråk, men vinnaren är också den som kan skriva.

Medan Borges skrev utifrån ett europeiskt, occidentalt perspektiv så skriver Daoud från en uttalad orientalisk erfarenhet. Koranen och den arabiska litterära mytologin är ständigt närvarande, men det är också den postkoloniala blicken på det fattiga, illitterata land som gör en figur som Zabor möjlig. Byn är dammigt insnärjd i förtryckande traditioner där kvinnor gömmer sig inomhus och män får vänta till trettio innan de har råd att gifta sig. När varken hemmagjorda mediciner eller suror hjälper söker man sig till det magiska och pojken som inte passar in i samhällets givna kategorier blir en sekulär magiker som får hantera skrivandets konst. Zabor är poeten och profeten sammansmält i en och samma person, och Daoud talar ofta om att Koranen talar om sig själv som en textversion nedsänkt från himlen, vars matris förvaras däruppe. På samma sätt är det med människans värld som bara är en blek kopia av matrisen, paradiset, som finns på annat ställe – men kanske kan vi få ana en glimt av originalets glans i dikten och det skrivna ordet?