Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kerstin Ekman: "De kan inte förbjuda mig"

Alla band till Svenska Akademien är äntligen officiellt klippta. Men för Kerstin Ekman är Gubbas hage långt viktigare än "den där sorgliga historien". I en ny bok beskriver hon den hagmark hon har älskat i två decennier – och nu måste lämna.

Kerstin Ekman har efter 29 års frånvaro från Svenska Akademien beviljats utträde ur institutionen. "De kan inte bevilja mig någonting. Det är juridiskt och demokratiskt fel", säger hon.Bild: Henrik Montgomery/TT
Engagemanget i Kerstin Ekmans röst är betydligt större när hon talar om gullvivan som nu breder ut sig som en tjock klargul fäll i Gubbas hage än när hon talar om krisen i Svenska Akademien. Om den vill hon egentligen inte alls prata – men tvingades den 7 maj ofrivilligt ut i offentligheten igen.
– Jag hade absolut inte tänkt säga någonting och svarade inte i telefon när alla dessa medier ville åt mig. Men sedan fick jag ett brev från Akademien med guldrand – det hade vi inte på min tid, det såg ut som om det kom från Trump Tower ungefär – där det stod att de hade beviljat mig utträde efter 29 år, berättar hon och fortsätter:
– Då blev jag verkligen förbannad! De kan ju inte förbjuda mig någonting, de kan inte bevilja mig någonting. Det är juridiskt och demokratiskt fel.
I verkligheten har hon varit fri från "det där", länge, förtydligar hon. Ett brev med guldrand gör vare sig till eller från för en som har haft annat att göra sedan hon, som hon själv uttrycker det, "tog sitt utträde" från Akademien 1989.
– Jag har skrivit många böcker efter det där. Och det är det som är mitt liv och inte de där spektaklen som har blivit så tråkiga nu, måste jag säga. De har misskött Akademien.
Integritet har hon alltid haft och ett ganska starkt behov av att då och då vara ensam. Som barn yttrade det sig i att hon ibland skolkade från skolan för att få vara ensam och gå i skogen. Som vuxen beskriver hon det som att hon lever ett "läsande, skrivande och vandrande liv."
I 20 års tid har det mesta av vandrandet skett i nära anslutning till hemmet i Häverö, där Kerstin Ekman och maken Börje förfogar över 112 hektar mark. En del av detta är Gubbas hage, en från början nästan helt igenväxt hagmark som paret försiktigt har restaurerat. När slyt och ormbunkarna tagits bort och gräset slagits med lie började de fröer, lökar och rötter som legat vilande under jorden att utvecklas. Först kom blåsipporna, sedan vitsipporna och så småningom gullvivorna, hundviolen, humleblomstret, mandelblommen, ängsbräsman och orkidén Adam och Eva.
– Det är ett ganska lyckat samarbete mellan människa och natur – det finns ju sådana också, säger Kerstin Ekman.
I "Gubbas hage" beskriver hon inte bara växterna i hagen utan också de omgivningar där hon har vandrat tillsammans med sina hundar och ibland gått vilse. Med sig på färden har hon lärda följeslagare, de flesta sedan länge döda. Den romerske poeten Vergilius, botanikern Albert Bernard Frank och Magnus Hendric Brummer, överjägmästare från 1700-talet är några av dem som vandrar vid hennes sida i den lärda och infallsrika boken.
På sätt och vis är "Gubbas hage" en sorts farväl till ett redan förlorat paradis. Just nu förbereder paret sig på att flytta från Häverö till en villa på Ingarö. Åldern har tagit ut sin rätt, i augusti fyller Kerstin Ekman 85 år, och skogsmarken kräver mer arbete än de klarar av.
– Det är nog ett klokt beslut det här, tror jag. Men smärtsamt, för jag har älskat det här stället, det har jag verkligen gjort, säger Kerstin Ekman och erkänner att hon alltid har haft svårt för att flytta.
– Det är som att själen flyttar senare än kroppen.
Men kommer Gubbas hage att få finnas kvar även efter parets flytt? Kerstin Ekman vet inte, men tror att risken är stor för att den blommande hagen till slut förvandlas till ännu en gräsmatta i området.
– I vår hage får växterna stå tills de har gått i frö och mognat, sedan slås det med lie. Och då ser det lite halvruskigt ut ett tag, lite vissnat. Det finns något slags städraseri när det gäller trädgårdar, det ska vara slätt, rent och utvalt. Men vi har ju tyckt att det här är så vackert.
Trots att boken är fylld av nyfiken upptäckarglädje och kärlek till de många namngivna arterna genomsyras den också av insikten om att det vi i dag slarvigt kallar för "naturen" inte längre kan tas för givet.
– Det är på många sätt en sorglig historia det här. Men jag har försökt beskriva glädjen med det också, det man ändå har kvar. En skönhet till bil är ju dömd att rosta, men växterna på ängen är det inte. De skulle egentligen kunna ha evigt liv om vi inte förstörde deras marker.
Fakta

Kerstin Ekman

Född: 1933.

Bor: På väg att flytta från huset i Häverö socken till Ingarö, utanför Stockholm.

Familj: Maken Börje och sonen Magnus.

Bakgrund: Växte upp i Katrineholm och tog en fil mag vid Uppsala universitet 1957. Arbetade under ett par år vid filmen och som lärare på Wiks folkhögskola. Debuterade som författare 1959 med detektivromanen "30 meter mord". Efter ett antal deckare skrev hon "Menedarna", en dokumentär roman om Joe Hill 1970. Den så kallade Vallmstasviten ("Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus") räknas som ett av hennes mest centrala verk. Andra viktiga böcker är "Händelser vid vatten", trilogin "Vargskinnet", "Gör mig levande igen" och essäsamlingen "Herrarna i skogen".

Priser och utmärkelser: Har bland annat tilldelats Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och promoverades till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1998. 2007 blev hon skoglig hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet, vilket var första gången i modern tid som fakulteten hedrat en författare.

Var: Ledamot i Svenska Akademien mellan 1978 och 1989. Lämnade sin stol i Akademien i samband med Salman Rushdie-affären. Beviljades utträde den 7 maj i år.

Aktuell: Med boken "Gubbas hage".

Fakta

Kerstin Ekman om...

... den förestående flytten:

– Vi är inga stadsbor. Nu flyttar vi ut till Ingarö, till Fågelvikshöjden. Få-gel-viks-höj-den – det är en daktyl och en troké, är det inte det? Och så vackra vokaler. Det är en liten vit villa som ser ut ungefär som den jag växte upp i.

... att det är viktigt att namnge växter och djur:

– Det är nog en av de ursprungligaste instinkterna hos människan, för hur ska hon annars kunna minnas? Och hur ska hon kunna meddela sig? Man kan inte säga "jag såg ett gråbrunt djur som skuttade", man måste ha ett namn – hare.

... skrivandet:

– Jag håller på och petar lite nu, men man vet aldrig om det blir något. Det är mer på studiestadiet just nu inför något som jag gärna skulle göra, men jag kan ju inte vid min ålder hoppas på att få fullfölja det.

... om hunden Sickan, en schipperke på 4,5 år:

– Vi brukar skaffa en ny hund när den andra börjar bli gammal så att det inte ska bli så tomt. Fast när Stella började tackla av insåg vi att den nya hunden skulle överleva oss. De blir ju 15 år, spetsarna. Men vår son har lovat att ta hand om henne, så då kunde vi skaffa en hund. Det går nog bra när vi går bort.

Läs alla artiklar om: Krisen i Svenska Akademien
Gå till toppen