Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Magiskt, Stanišić!

Mina damer och herrar, vi har hittat ett stort författarskap! Saša Stanišić får vilken annan författare som helst att framstå som stel, skriver Gabriella Håkansson.

Saša Stanišić

BOKEN. Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! Övers Christine Bredenkamp. Weyler.

Det forna Jugoslaviens nya författare skriver från diasporans ingenstans och överallt. De är uppvuxna under och efter kriget, i nybildade nationer eller i exil, och har ofta fått byta språk – likväl bildar de just nu en stark litterär våg där det ena lysande namnet läggs till det andra; Aleksandar Hemon, Dragana Mladenović, Goran Vojnović, Pajtim Statovci, Olja Savičević, Ana Brnardić för att ta några som finns på svenska.
Till den nya vågen hör också bosniske Saša Stanišić från Višegrad, som sedan kriget är bosatt i Tyskland och som gjort internationell succé med böcker som ”Farfar upp i graven” och ”Före festen”. Nu släpps hans senaste novellsamling ”Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!” i perfekt svensk tolkning av Christine Bredenkamp.
Det är sällan novellsamlingar översätts eftersom de generellt säljer så dåligt, ska det bli av måste det vara något speciellt – och Stanišić är verkligen speciell. Hans noveller är som en provkarta över stilar och genrer – ibland lite magiska, ibland lite udda, ibland socialrealistiskt vardagliga men aldrig förutsägbara.
Ta inledningsnovellen, ”Den stora illusionen på Klingenreiters såg, trä & hyvleri import/export”. Den handlar om en 77-årig sinnessvag enstöring som arbetat i familjens sågverk hela sitt liv. Han medicinerar för psyket och kissar på sig ibland men har i gengäld en knivvass inre skärpa. Klingenreiters enda talang är att vara betydelselös inför folk, och nu ska han göra sitt stora försvinningstrick.
Mer än så är det inte.
Under tjugo magiska sidor får vi följa enstöringens tankar och reflexioner under de korta sekunder innan han ska upp på scenen. Det stora tricket här står författaren själv för, som med sitt språk lyckas trollbinda läsaren från första stavelsen till sista utan att ta till en enda yttre händelse. Tar man dessutom med i beräkningen att temat är helt ooriginellt och har mutats in av storheter som Franz Kafka och Paul Auster så blir man ännu mer imponerad.
I den långa, tvådelade novellen om backpackern Mo är det Europa som står i centrum. På samma sätt som Stanišić till fulländning behärskade trollkarlstemat i ”Den stora illusionen” så glänser han nu genom att fånga vår tids oförmåga att hantera lidande och vårt ambivalenta förhållande till det politisk korrekta. När en rullstolsburen syrisk surrealist ställer ut sina hemska (i dubbel betydelse) målningar på ett galleri på Södermalm fastnar vernissagepizzan i halsen på Mo, som själv befinner sig i exil. Han klarar inte av att hantera den traumatiska krigsberättelsen och börjar ironisera för att kunna ta in. Här väjer Saša Stanišić inte för det besvärliga och blir nästan Houellebecqsk i sin vändning när det visar sig att det syriska krigstraumat är, om inte en lögn, så åtminstone en halvsanning. Eller?
På det hela taget visar novellerna en bredd och en stilsäkerhet som får vilken annan författare som helst att framstå som både stel och synsnäv. I musikaliska termer skulle man säga att den fyrtioårige Stanišić redan behärskar hela klaviaturen, och dessutom med en påtaglig lätthet. Det pekar framåt mot ett verkligt stort författarskap.
Gå till toppen