Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Ed Ruschas gestaltning av en hegemonis förfall är poetisk

Ed Ruschas gestaltning av en hegemonis förfall är poetisk, skriver Christine Antaya.

Ed Ruscha, "Double standard", 1970.Bild: Ed Ruscha

Ed Ruscha

KONST. Very – works from the UBS art collection. Louisiana. T o m 18/8.
Svagt gulbrun avtecknar sig Hollywoodskyltens bokstäver mot himlen. I ett av Ed Ruschas screentryck från 1970 är färgen gjord med kaviar blandat med pepto-bismol, en illrosa amerikansk magmedicin. Säkerligen inte en konservators dröm, och i Louisianas utställning hänger de redan blekta livsmedelsbaserade trycken avsides, i ett mörkare rum.
Den amerikanske konstnären Ed Ruscha är känd för sina bilder på landskap och reklamkultur: bensinstationer, solnedgångar och skyltar. På 60-talet förknippades han med LA-pop, en grupp som beskrevs som en underkategori till New York-kollegerna där Andy Warhol och Roy Lichtenstein betraktades som de riktiga popkonstnärerna. Den bilden har nyanserats genom åren, och nu ses Ruscha ofta som en uttolkare av USA mer brett.
Ruscha har alltid växlat mellan måleri, foto och grafik och på Louisiana visas över 50 verk på papper, från 1960 och framåt, som lånats ur UBS företagssamling. Inslag av träpanel i den snygga utställningsdesignen refererar till 60-talsinteriörer men frammanar samtidigt en kontorsmiljö, vilket är lite udda, som för att påminna om att detta är en konstsamling som pryder finansbolagets kontor världen över.
Men detta glömmer man snabbt och sugs in i Ruschas ändlösa variationer: utöver grafiken finns böcker och materialexperiment (förutom tryck med mat använde han även krut istället för kol ibland). Hans artist’s books bygger på upprepning av liknande motiv, utan kommentarer. Här kan man bläddra digitalt i några av dem. "Twentysix gasoline stations" från 1963 är just det, ett dokument över lågarkitektur. I Ruschas blick anar man dock alltid en personlig preferens i det som visas, och han har pratat om hur han ville ha sin ateljé i en byggnad som liknade en bensinstation.
Själv fastnar jag framför "Sin", 1970, där ordet är bildat med vikta papper i bilden. Det här kanske är så nära man kan komma hans centrala idé om ord som blir bild som blir ord. I förgrunden ligger en oliv, som tappad från en martini.
Detta är ett konstnärskap som alltid handlat om en speciell tid och en speciell plats. Men vad denna tid och plats betyder har ändrats. Detta är inte att säga att konsten känns daterad, Ruschas blick för det vardagliga är lika modern nu som den var då. Men när jag tittar på den där Hollywoodskylten tänker jag på sexuella trakasserier och systematisk diskriminering i filmbranschen, eller hur USA:s ställning på världsscenen förändras.
En mer poetisk gestaltning av en hegemonis förfall än Ruschas bleknande monument är svår att tänka sig.
Gå till toppen