Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Föraktet växer mellan land och stad

Föraktet växer när vi inte möts över klassgränserna, skriver Anneli Jordahl som läst en ny antologi om hur demokratin kan skyddas.

Klicka på bilden för att se hela bokomslaget.

Handbok för demokrater – Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?

BOKEN. Redaktörer Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo. Natur & Kultur.

I slutet av 1800-talet fanns det nog inte en enda demokratirörelse som inte Ellen Key var en del av: rösträtten, kvinnofrågan, arbetarrörelsen, folkbildningen, nykterhetsrörelsen. För mig är hon demokratitanken personifierad. Mitt i virveln av krafter som skulle lyfta svensken ur fattigdom, förtryck och obildning stod hon och talade till folket. Energisk och outtröttlig – som en dåtidens Greider, fast herrgårdsfröken.
Dåtidens demokratirörelser var på sitt sätt identitetspolitiska, men de bildade en kedja och blev starka tillsammans eftersom de strävade åt samma håll: Bort med nöden. Och till skillnad från i dag fanns det en tro på att detta skulle kunna omsättas i politik. Nu råder snarare undergångsstämning och det saknas en övergripande politisk vision. Vad har vi då gemensamt? Jo, lagboken och en allt mer försvagad idé om det fundament som stavas jämlikhet.
Boken kom till efter en uppmaning av Hédi Fried, som likt Ellen Key lyckas få folk att lyssna. Hennes analyser av antidemokratiska rörelser och nazistiska strategier är ovärderliga.
När jag läser antologin "Handbok för demokrater", 21 texter skrivna av författare från vitt skilda yrkesområden, tänker jag på Ellen Key. Boken kom till efter en uppmaning av Hédi Fried, som likt Ellen Key lyckas få folk att lyssna. Hennes analyser av antidemokratiska rörelser och nazistiska strategier är ovärderliga.
Antologins författarröster speglar tiden. Någon gemensam vision har de inte och de virkar alla med mörka undergångstrådar. Genomgående är texterna allmänt hållna, vilket tvingar läsaren själv till att bli konkret vad gäller demokratins svaga punkter. Så visst kan den fungera som inspiration på folkhögskolor och på studieförbund.
Demokratin bör vi aldrig ta för självklar. Den kräver ett dagligt försvar. När Ellen Key undervisade i Anna Whitlocks ickeauktoritära flickskola tog hon med eleverna till Riksdagen. Flickorna skulle bli medvetna om demokratin. En vacker dag skulle också de bli fullvärdiga medborgare. Men när rösträtten blev verklighet 1921 jublade hon inte fullt ut. Nu gällde det att få arbetarkvinnorna att rösta. Så tänker en sant demokratisk människa.
Flera texter i antologin diskuterar internet som demokratins plattform. Hur ska en anständig samtalston upprätthållas i sociala medier? Hur hanterar vi falska nyheter inför valet? Ingen ställer frågan hur demokratin hotas med tanke på att runt en miljon svenskar inte ens har tillgång till internet. Det gäller äldre människor, ekonomiskt utsatta och glesbygdsbor där bredband ofta saknas.
Stad och land - ett perspektiv som saknas helt i antologin. Märkligt, det som har visat sig vara vår tids kanske mest brännande demokratifråga. När jag bosatte mig på sörmländska landsbygden 16 mil söder om Stockholm hade Ica just stängt, liksom macken. Biblioteksfilialen lade ner och byskolan var nedläggningshotad. För vad ska vi betala skatt? Så låter ilskan i glesbygden. Alltmedan SVT osynliggör arbetarklassen. När de väl förekommer är de stereotyper av löjliga lantisar.
Så här tar man itu ett folk. Föraktet blir ömsesidigt.
Det är statistiskt klarlagt att den politik som bedrivits sedan 90-talets början har lett till att resurser flyttats från de minst bemedlade – långtidsarbetslösa och sjuka – till dem som redan har stadig kassa. Beloppen i socialförsäkringarna har inte skrivits upp i takt med lönehöjningarna, vilket har lett till att fattigdomen ökat. Det väcker vrede hos dem som oroar sig och de välbeställda svarar på missnöjet genom att barrikadera sig. En stegring av folkets rädsla.
Rädsla och aggressivitet är känslolägen som ligger mycket nära varandra. När Ellen Key märkte att borgerskapets kvinnor var livrädda för arbetare och talade fördomsfullt om dem bildade hon samtalsgruppen Tolfterna. Det var i Stockholm 1892. Liknande grupper fanns i London och tanken var att borgarkvinnor och arbeterskor skulle träffas och utbyta erfarenheter. Så blev det. Kvinnorna diskuterade, dansade och rökte cigarr.
Naturligtvis hade de bildade borgarkvinnorna ett maktöverläge i samkvämen. Men de träffades i alla fall, i en stabil institution som upplöstes först 1964. Någon borde återbilda Tolfterna. Mötena mellan samhällsklasserna är obefintliga, åtminstone i storstäderna. På landsbygden rör sig folk mer naturligt över klassgränserna.
Klassöverskridande på ett ovanligt vis blev Metoo-upproret, där prostituerade och byggnadsarbetare liksom läkare och jurister vittnade om övergrepp. Det var häftigt att ta del av - men de träffades inte. Och just vikten av att sammanstråla påpekar flera av antologiförfattarna, ”mötas, stöta och blöta” skriver ärkebiskopen Antje Jackelén. För att vi ska kunna stå emot en rädslans politik uppmanar sociologen Daniel Lindvall till föreningsliv för att stärka den lokala demokratin. Göran Greider är inne på samma spår: Gå med i ett parti.
Förakt och misstro tar sig stygga uttryck mellan klasserna. När de aldrig råkas blir fördomarna grova. Klassklyftan fördjupas och i den kan demokratin gå om intet. Tänk om Tolfternas demokratiidé återuppstår på biblioteken. Ellen Key skulle ha glatt sig. Även om det blev utan dans och cigarrer.
Gå till toppen