Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lars Lerin går in i mörkret

Lars Lerins konst kan inte reduceras till en teknisk uppvisning. Den stora utställningen på Liljevalchs fördjupar bilden av hans konstnärskap, skriver Jonas Ellerström.

Lars Lerin "Biblioteket".Bild: Hans Högberg

Lars Lerin

KONST. "Akvareller och fotografier 2002–2018". Liljevalchs, Stockholm t o m 9/9.
Den stora väggen i entréhallen på Liljevalchs har fyllts med fotografier. Inte med verk i det medium som har blivit Lars Lerins signatur, akvarellen, utan med foton av katter och hundar tagna på gatan i Brasilien. Det är ett oväntat anslag, och den 1800-talstäta hängningen av de många bilderna, inpassade i ramar funna på loppmarknader, ökar överraskningseffekten.
Men vad som skulle kunna framstå som ett kuriosum eller ett sidospår visar sig ha en god pedagogisk effekt: det blir snabbt uppenbart vilken fin blick för komposition, vinklar och beskärning Lars Lerin har. Det är kvaliteter som är lätta att glömma bort inför hans akvarellmåleri, med dess suveräna teknik och totala bemästrande av penseln, färgpigmenten och det fuktiga papperet.
Hela syftet med den stora utställning som Mårten Castenfors gjort på Liljevalchs kan sägas vara att bredda men också fördjupa åskådarnas uppfattning av Lerins konstnärskap. Det medel Castenfors använder för att nå sitt mål är först och främst ett stramare urval bilder än vad som mött på tidigare större Lerinutställningar. Nu rymmer salarna tack vare konstnärens produktivitet mycket nog ändå: fler än 200 verk från de senaste 16 åren.
Kanske är det utställningens tematiska struktur som tydligast hjälper till att lyfta Lars Lerin ur den trots allt otacksamma position av beundrad mästartekniker han utan egen förskyllan hamnat i. Ja, Lerin är närmast ofattbart skicklig, men att handlaget inte är ett mål i sig, att hans konst inte kan reduceras till teknisk uppvisning, detta visar utställningen med eftertryck.
Utställningen är alltså motiviskt hängd. Två salar med bilder från krigets Syrien utgör en uppfordrande inledning. Formatet är genomgående stort, och där pappersbrukens maxstorlek på akvarellpapper inte räcker till gör Lerin diptyker och triptyker. Han utnyttjar alltid hela bildytan, och lägger ofta sina karaktäristiska suggestiva textsjok över bilderna. Märkligt nog stör de aldrig bildinnehållet, och framstår inte heller trots sin relativa oläsbarhet som en tom dekoration.
Helt kanske inte Lars Lerin förmår undvika akvarellteknikens förföriska egenskaper. Om vi inte visste att några av motiven från Syrien utgjorde bilder från en krigsskådeplats kunde den ljusa, soldränkta koloriten få oss att se de raserade husen och skadade kvarteren som pittoreskt förfall snarare än resultatet av terrorbombning. Andra målningar – baserade på besök före kriget och på nyhetsbilder – är tydliga nog i sitt mörker.
Entréhallens fotografiska porträtt av mer eller mindre förvildade husdjur uttrycker en stor empati, och påminner om att människor är relativt sällsynta i Lars Lerins bilder. Inte ens som staffagefigurer rör de sig i stadslandskapen, hamnarna och landsortssamhällena. Ett undantag utgör den svit målningar av en fotograf och hans modell, enligt uppgift baserad på en tysk mjukporrfilm från sjuttiotalet, som fyller ett rum. Bilderna är utfrätta just som gamla celluloidremsor, och med risk för att sentimentalisera läser jag det flimrande, fragmentariska skeendet inte i första hand som ett homosexuellt ställningstagande utan som tecken för en allmän hunger efter ömhet, för människors längtan till människor.
De sterila, tidstypiska interiörer och till synes folktomma miljonprogramsområden som utgör andra motivsfärer har i sin detaljrikedom och melankoliska medkänsla något som påminner om Lars Tunbjörks fotografier från det Sverige vars vardag aldrig syns i huvudstadspressen. Men hos Lerin utesluter det skildrande och avbildande aldrig inslag av det fantastiska, av drömlika överlagringar och oförklarliga explosioner av ljus eller mörker över vida himlar. Som poeten Eva Runefelt skriver i katalogen: ”Kommer mörker uppifrån / eller ur jorden? / Omfamnas husen / eller äts de upp?” Här tänker jag på en annan minutiös mästare, Roj Friberg, som med sliptrissa på stora grafitytor åstadkom liknande öververkliga effekter.
Även denna strängt regisserade utställning visar Lars Lerin som en överflödets konstnär, en målare som aldrig saknar motiv och kan utvinna oerhört mycket ur till synes enkla bildval. Jag stannar länge i den sal där tre av fyra väggar täckts av målningar av bokhyllor och arkivinteriörer: rad efter rad av pärmar och mappar, ryggar med delvis läsliga författarnamn: Aspenström, Lugn, Lars Lundkvist. Här råder dammig frid, här lagras intryck, här ansamlar sig vad som så småningom blir historia.
Här vilar sig både konstnär och betraktare.
Gå till toppen