Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Nästan alla dessa skattefinansierade projekt har varit stora misslyckanden

Nicolas Lunabba, som arbetat femton år med unga i Malmö, listar fyra problem med många av de offentligt finansierade projekt som startas i staden.Bild: Hussein El-alawi
”Vi ska inte tappa en enda unge”. Så säger kommunalrådet Andreas Schönström (S) i en intervju med Sydsvenskan (18 maj) när han förutspår effekten av ännu ett brottsförebyggande Malmö-projekt: CTC (Cities that care).
Läs också Nu drar Malmös brottsförebyggande program igång i fem områden
Fast rent krasst är CTC inget Malmö-projekt. Det är ett USA-importerat mångmiljonexperiment som syftar till att ”förebygga att barn och unga hamnar i kriminalitet”, men vars tillkomst – likt andra satsningar initierade av stadens folkvalda – exkluderat den berörda målgruppen: Malmös barn och unga.
Jag hoppas att han har rätt. Men jag har varit med alldeles för länge för att låta mig påverkas av makthavarnas smittsamma entusiasm.
Under de femton år som jag arbetat med stadens barn och unga har den ena storslagna idén efter den andra, med pompa och ståt och bubbel på stadshuset (eller annorstädes), skålats igenom. Jag har bevittnat spektaklen, hört de för tidiga glädjetjuten och den abrupta tystnaden då det blivit dags att utvärdera. Och jag vill påstå att nästan alla dessa skattefinansierade integrationsprojekt, områdesprogram, brottsförebyggande insatser har varit kapitala misslyckanden, som dessutom spätt på misstron mot myndigheter.
Möjligen finns det fyra förklaringar till de upprepade projektfiaskona.
För det första rör det sig om projekt. Det vill säga tidsbegränsade insatser och idéer som ska ”testas”. Men den kunskap och kompetens som behövs för att definiera vilka åtgärder som bör tillämpas finns redan i staden. Malmö kan lösa sina egna problem om förutsättningarna är de rätta, om vi gör det tillsammans och tänker långsiktigt. Vi hade inte behövt chansa.
För det andra, och detta har jag nämnt tidigare: målgruppens genomgående exkludering. Bristen på mångfald inom Malmöpolitiken och Malmö stad är rent ut sagt bedrövlig. Besök vilken förvaltning som helst, traska genom korridorerna, läs på namnskyltarna (särskilt de med högst befattning) och säg mig att Malmö bor där.
Den tredje möjliga förklaringen är ett inneboende, institutionellt, problem. Projekten har aldrig varit ämnade att utmana eller förändra strukturen – makten och ordningen – då politiker och tjänstepersoner utformar, kontrollerar och styr dem. Samtidigt lider många av beröringsskräck när det gäller lokala initiativ. Avståndet mellan medborgare och makthavare skapar ett demokratiskt underskott.
Den fjärde förklaringen är hur projekten formuleras. Projekten – så också CTC – tenderar att fokusera på riskerna istället för möjligheterna. Återigen: tar vi tillvara på den potential och kraft som finns i staden, och inte ser unga som potentiella förövare eller missbrukare, har vi kommit en lång väg. Ett annat bekymmer – och detta är väl det allvarligaste – är att grundorsaken till de problem som projekten syftar till att utplåna inte nämns med ett ord. Kriminalitet är oftast en konsekvens av fattigdom och utsatthet. Därför bör lösningarna vara att motverka detta.
Ironiskt nog noterade jag att Malmö stad vunnit ett nationellt pris under säkerhetsbranschens gala Security Awards 2017 för satsningen på CTC. Detta trots att det ännu inte lanserats.

Nicolas Lunabba

Nicolas Lunabba är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö.
Gå till toppen