Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Anne-Marie Pålsson: ”Istället kan S och M fortsätta spelet om skatter och välfärd.”

Bild: Erik Nylund
I SVT:s senaste partiledardebatt gjorde Moderaternas partiledare Ulf Kristersson ett udda utspel. Han sträckte ut handen till statsminister Stefan Löfven (S) med en vädjan om att de tillsammans skulle ta fram en långsiktig migrationspolitik.
Ingen orimlig begäran ty breda överenskommelser är vanliga i Sverige. Ibland formella, som den om våra pensioner, men oftare bara en tyst samsyn mellan de två stora partierna - S och M. Det gäller exempelvis Sveriges förhållande till EU, utrikes- och säkerhetspolitiken, demokratin i vid mening, välfärdsföretagens roll och fram till 2011 migrationspolitiken.
Den välvilliga tolkningen av överenskommelser är att de hindrar småpartierna från att utnyttja sin vågmästarroll för att tvinga fram en politik som ingen annan än de själva vill ha. En mindre välvillig tolkning är att med breda överenskommelser slipper S och M prata om frågor de inte vill prata om. Att de andra partierna vill annorlunda ändrar inte på saken. Ty finns ingen konflikt mellan S och M skapas ingen dramatik för medierna att rapportera om. Då dör frågan politiskt.
Överenskommelser grundade på detta synsätt är tveksamma ur demokratisk synvinkel. De hindrar en levande debatt och gör det lätt för S och M att gömma sig bakom varandra och fly från kravet att tydligt berätta för väljarna var de står och vad de vill.
Istället kan de fortsätta det rätt trista politiska spelet om skatter och välfärd. Det är om dessa traditionella höger–vänster-frågor som den politiska kampen ska handla. Det har S och M bestämt för att det är det som bäst gynnar deras intressen. Här är deras positioner tydliga och argumenten väl inarbetade sedan decennier tillbaka.
Men politik handlar om mer än skatter och välfärd. Varje mandatperiod beslutar riksdagen om hundratals frågor – varav de flesta aldrig underställs väljarnas bedömning. Med vår representativa demokrati kan inte enskilda frågor brytas ut ur det paket av ståndpunkter som varje parti står för och som väljarna lagt sin röst på.
Hade vi däremot haft en demokratisk modell som den schweiziska hade det varit möjligt. För fattar deras valda företrädare ”fel” beslut kan väljarna kräva en folkomröstning. Och med det tvinga fram en grundlig debatt om frågan. Denna väljarnas överdomarfunktion är politikerna i Schweiz väl medvetna om varför de aktar sig för att lagstifta på ett sätt som uppenbart strider mot folkviljan.
Nu invänder förmodligen någon att det visst går att folkomrösta i Sverige och att vi också gjort det vid flera tillfällen. Men den avgörande skillnaden ligger inte i detta utan i vem som bestämmer att det ska folkomröstas. I Schweiz är det väljarna, i Sverige är det de folkvalda politikerna.
Breda överenskommelser och fasthållandet av höger-vänster–frågor har lämnat väljarna med en känsla av vanmakt. Av att inte bli hörda. Av att inte få sina frågar debatterade. En vansklig strategi. Kristerssons utsträckta hand visar detta.
Gå till toppen