Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sylvass klassanalys som psykologisk spänningsroman

Leïla Slimani har skrivit en komplex historia om krockande drömmar och skeva relationer i ett ojämlikt samhälle, skriver Ann Lingebrandt.

Bild: Catherine Hélie

Leïla Slimani

BOKEN. Vaggvisa. Övers Maria Björkman. Natur & Kultur.

Drömmen om supernannyn blomstrar för fullt. I en tid när allt fler bitar pressas in i livspusslet och privata betaltjänster marknadsförs som valfrihet har barnpassningsbranschen exploderat också i Sverige och curlingen läggs gärna ut på entreprenad. ”Från och med nu gäller reglerna”, som TV3:s svenska Supernanny slår fast. Vilka slutkörda småbarnsföräldrar önskar sig inte en alldeles egen, rutavdragsgill Mary Poppins som svänger sitt magiska uppfostringsparaply för att vips förvandla dem till en instagramvänlig kärnfamilj med massor av egentid?
I det läget slår fransk-marockanska Leïla Slimanis roman ”Vaggvisa” ner som rena reklamkampanjen för den klassiska svenska dagismodellen och pappaledigheten. Här får det karriärlystna medelklasspar som vill betala för att slippa föräldraansvaret det grymmaste straff man kan tänka sig. Ja, om man läser berättelsen snävt. I själva verket är det en komplex historia om krockande drömmar och skeva relationer i ett samhälle som lockar med att allt går att få men i grunden är skriande ojämlikt. Slimanis blick är skarp men inte dömande när hon tecknar sina porträtt: den frustrerade Myriam, som kvävs av hemmafrutillvaron och längtar efter att återuppta arbetet som jurist, musikproducenten Paul, som inte vill ge upp något av sitt gamla liv bara för att han blivit tvåbarnsfar, och barnflickan Louise som tågar in i hemmet som en räddande ängel, städar upp i röran och får hyfs på de bråkiga barnen liksom i farten. Vem bryr sig om att fråga hur hon mår när hela tillvaron plötsligt tycks falla på plats?
Redan på första sidan avklaras morden på de två barnen med en skrämmande ordknapp saklighet. Så pass skickligt bygger Slimani upp sin roman att spänningen kvarstår till slutet, trots att det inte råder någon tvekan om att barnflickan är den skyldiga.
Att ”Vaggvisa” blivit en internationell succé och översatts till ett fyrtiotal språk kan bero på att den kittlar delvis samma nerver som hollywoodthrillern ”Handen som gungar vaggan”. Den galna kvinnan som nästlar sig in i familjen för att parasitlikt ta över den. Det största hotet i en harmlöst vardaglig förpackning. Visst har Louise också drag av gränslös kaninkokerska. Här placeras ett rensat kycklingskrov i kylskåpet, som ett makabert varsel. Eller bara en påminnelse om hur det är att vara fattig och inte tanklöst kunna slänga ätbara rester.
Men romanen, som 2016 tilldelades det prestigefulla Goncourtpriset, är betydligt intelligentare än den genomsnittliga dussinthrillern. Det är en berättelse som inom hemmets väggar sätter ljuset på en rad av samtidens konflikter om kön, etnicitet, föräldraskap, ekonomiska hierarkier och privilegier.
Att Louise är vit, ensam om sin hudfärg bland barnflickorna i lekparken, medan Myriam har nordafrikanskt ursprung accentuerar på sätt och vis hennes underläge. Dagens herrskap är generade och tafatta i sin relation till tjänstefolket: ömsom är Louise en del av familjen, ömsom intalar de sig grötmyndigt att hon ”jobbar för oss, hon är inte vår vän”.
Vem är då Louise, kvinnomonstret i pryd vit krage? En självutplånande butlertyp? En avundsjuk tjänsteande som hela tiden påminns om hur de andras liv är så mycket attraktivare än det egna? Författaren är förbehållsam med svaren, men låter i korta glimtar Louises egen dotter bli synlig, hon som alltid kommit i kläm för arbetsgivarnas barn. I en isande scen beskrivs hur familjen som låtit henne följa med på semestern blir obekväm av hennes närvaro: ”Vi kanske inte borde föreslå att hon kommer tillbaka. Jag tror att det blir för jobbigt för henne. Det måste plåga henne att se allt hon inte har rätt till.”
Med sådana iakttagelser blir ”Vaggvisa” till en sylvass klassanalys i den psykologiska spänningsromanens form.
Gå till toppen