Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Annie Lööf står pall, står upp.

Populism på frammarsch och risk för handelskrig påminner om att liberalismen lever farligt. Här krävs tydligt liberalt ledarskap.

Liberala ledare med viktigt uppdrag.Bild: Pontus Lundahl/TT
Tydlig. Konsekvent. Inte rädd att vara obekväm, inte rädd att ta plats. Och väljarna gör tumme upp.
Det sägs att kvinnor blir ledare i stallet, att den som lär sig hantera en häst också lär sig bli chef. Men idag handlar det om att leda team och den rakaste vägen till toppen går därför via lagsport.
Annie Lööf valde bort hästarna, till pappas besvikelse. Hon valde fotbollen och ställde sig i målet för IFK Värnamo. Läste på om politik – och landade i Centerpartiet.
Vinnarskalle och ”jäklar anamma” är ingredienserna i hennes ledarskap idag, att döma av hennes nya bok Sanningens ögonblick. För den börjar i den där första stora krisen för den nya partiledaren, när förslaget till ett nytt idéprogram 2013 blev för mycket för Sverige. Fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och platt skattesystem skapade debatt. Och Annie Lööf visade sig vara utmaningen mogen:
”Jag åker hem”, sade hon och avbröt resolut Thailandssemestern. Lämnade sol, sand och turkosblått hav för Januarisverige. För det var där hon behövde vara. Det kan låta självklart, men minns tsunamin 2004 och regeringen som inte riktigt fattade varför en flodvåg i Thailand kunde angå Sverige. Och fortsatte fira jul.
”Att vara på plats betyder något”, skriver Annie Lööf. Hon kom hem och mötte partiet och pressen. Visade – och fick – respekt. Sedan blev det mycket svårare att vifta bort henne som en floskelmaskin.
Orden hon fick den gången från dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) finns fortfarande på en lapp i hennes kontor:
Oavsett hur vinden blåser för ögonblicket respekterar folk långsiktigt de som står pall och står upp. Man lär sig efter ett tag att allt blåser över. Och det som folk till slut noterar är vad som står kvar.
På valdagen i september har hon suttit nästan sju år på posten. Fortfarande buren av den starka övertygelse som en gång gjorde den unga riksdagsledamoten från Småland känd – genom FRA-debatten – och oräddheten som provocerar så.
Att stå pall och stå upp, det behövs också nu när C görs till syndabock för alliansens splittring, för att partiet till slut valde att ställa sig bakom de rödgrönas de facto-amnesti till ensamkommande unga. Ett ogenomtänkt och rättsosäkert förslag, men Centerns beslut var i sanningens namn inte det som knäckte alliansen.
”Det är ett riktigt dåligt utformat förslag, illa framtaget”, konstaterade Lööf. Trots detta bestämde sig partiets riksdagsgrupp att stödja det och ge runt 9 000 ensamkommande unga med utvisningsbeslut en möjlighet att få tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. De humanitära aspekterna gick före.
Åtminstone konsekvent för ett invandringsliberalt parti. När det nu visar sig att S skjutit sig i foten med sin stramare invandring höjs tonläget också till vänster: ”Centerpartiet använder migrationen som ett verktyg för att genomföra klassisk högerpolitik – försvaga välfärdsstaten och skapa ett b-lag på arbetsmarknaden”, skriver Aftonbladet (28/5).
Den onda högern, alltid ute efter den lilla människan – se där en vänsterklassiker. Allt detta för att Centern menar att det ska vara lätt att komma till Sverige, men inte för att leva på bidrag.
Som svar på globaliseringskritiken från vänster satte sig Annie Lööf in i frågan redan i gymnasiet och landade i det som fler borde tänka på nu när världen kan kastas in i ett handelskrig: att frihandel och fri rörlighet lyfter fler ur fattigdomen, ”vilket är innebörden av riktig solidaritet för mig”.
Det finns en beställning på en tydligt liberal ledare. När Birgitta Ohlsson lämnade, efter ledarstriden i Liberalerna, blev svensk politik fattigare; Jan Björklund är en utmärkt talare, men hans eld är inte störst i Sverige.
När DN/Ipsos mäter hur väljarnas förtroende för partiledarna utvecklats sedan juni 2014 får Lööf gott betyg: hon tappar något sedan januarimätningen – amnestin kostar – men totalt har stödet ökat med 16 procentenheter. Nu tävlar hon med Ulf Kristersson (M) om tätplatsen – andelen som har stort förtroende för henne är 34 procent, mot hans 35 procent. Stefan Löfven landar på 34, men med nedåtgående trend; bland män är förtroendet nu större för Jimmie Åkesson (SD) än för statsministern.
I tuffa tider suktar somliga efter en auktoritär ledare. Men modernt ledarskap bygger på lyhördhet, tydlighet och förmåga att kommunicera. Här levererar Lööf.
I allianssamarbetet kan ett starkt C stärka det liberala i M – åt andra hållet kunde C ta fram det bästa hos S. Och Stureplansgliringar till trots bär C med sig det viktiga perspektivet att Sverige är så mycket mer än Stockholm, så mycket mer än storstaden. Extra viktigt nu när hopplösheten sprider sig i glesbygd och rostbälten – och banar väg för ett otäckt skifte:
Mot liberalism, demokrati, mångfald och öppenhet står den aggressiva nationalistiska populismen, misstron mot eliten, motviljan mot det pluralistiska samhället.
”Det är upp till mig och till andra politiska ledare att berätta varför den väg vi väljer är bättre än populisternas”, säger Lööf i sin bok.
Ett kvitto på framgång där är att hon lyckas få SD att se rött.
Det här en opinionstext från tidningens ledarredaktion. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen