Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bok som behövs i nynationalismens tidevarv

Med sin personligt skrivna långessä löser Hynek Pallas upp den uppdelning mellan människor som det politiska etablissemanget befäster. Petter Larsson läser en bok som behövs i nynationalismen tidevarv.

Hynek Pallas är författare, kulturskribent och filmvetare.Bild: Alexander Mahmoud

Hynek Pallas

BOKEN. Ex – migrationsmemoar 1977–2018. Atlas.
Vi är här. Kan ni inte bara acceptera att Sverige sedan lång tid befolkas av människor med rötter i andra länder – som är precis lika ”svenska” som vi som kan räkna våra västgötatorpare till Drottning Kristinas tid.
Det är nog Hynek Pallas grundläggande budskap när han i essän ”Ex” berättar sin egen invandringshistoria, som han korsklipper med nationalismens och rasismens återkomst som politisk kraft.
Sarajevo är granne med Söderköping, Santiago med Borås och inom kort kommer Aleppo att kunna skönjas från Gällivare. Men de miljoner svenskar som liksom Pallas har band till andra länder har ännu väldigt liten del i definitionen av ”det svenska”.
Det är inte enkelt att invandra, inte ens för en Pallas, som kommer till det nya landet som barn, med bildade dissidentföräldrar och som dessutom är vit europé. Han kämpar med sin tillhörighet, skolkar från hemspråksundervisningen, eftersom han inte vill känna sig utpekad och lektionen dessutom ligger utanför skoltid, han passar inte in bland de mörkhyade invandrarna på skolgården. Som vuxen återvänder han sedan till Prag efter murens fall, men står inte ut med den blommande Blut und Boden-nationalismen.
”Om jag bär påträngande funderingar kring migrationen och känslor kring separation, hur är det då inte för den som genomgått fruktansvärda trauman under flykten?” skriver han.
Det är en personlig berättelse, men lite opersonligt skriven, i en typisk högstatus-stil, där själva vridandet och vändandet på frågeställningar är poängen och hårda åsikter och svallande känslor är bannlysta eller återhållna. Nyanserat, lite akademiskt, tätt med referenser till film – han är ju en av landets bästa filmkritiker – och litteratur. ”Bildat” är väl ordet, men lite humorlöst och tråkduktigt.
Jag sätter också en del frågetecken i marginalen. Inte är väl den svenska officiella ”mångkulturpolitiken” unik? Storbritannien brukar ju annars räknas som det land som drivit den till sin spets. Skulle Sverige ha genomgått en kulturell stagnation? Och är det verkligen ett uttryck för ett slags tjeckisk glömske-kultur att hans far inte minns exakt när farfar dog? Jag minns inte heller på rak arm.
Rädslan för och besvikelsen över nationalismens kraft går inte att ta miste på, och ”Ex” kan också läsas som en anklagelse mot en kontinent som snabbt slagit om från öppenhet och optimism till svartsynt flaggviftande. I Öst: ohämmad, antiliberal, antisemitisk och statsbärande. I Väst: muslimhatande, välfärdschauvinistisk och med taburetterna inom räckhåll.
Och nu har till och med Sverige blivit Danmark i denna den sorgligaste av valrörelser. ”Jag upplever ett starkt främlingskap inför det jag ser”, skriver Pallas på sitt typiskt återhållna vis.
Själv är jag chockad och förtvivlad. Svenskarna har visat sig löjligt oförberedda på världen. Men jag tror, eller vill tro, att det inte är folk i allmänhet som egentligen har några stora problem. Det är en politisk skapelse, framdriven av fanatiska nationalister, men numera brett påhejad av andra, där minsta kulturkrock görs till nationella debatter: handskakningar, böneutrop, simhallar.
”Under min uppväxt hade en sådan besatthet vid vikten av en svensk julafton aldrig varit närvarande”, skriver Pallas.
Så minns även jag det, även om man inte ska lita helt på sina barndomsupplevelser. Nationalism och mer eller mindre öppen rasism är en beståndsdel i det svenska moderna samhället som man inte kommer runt: från rasbiologi, tvångssteriliseringar och idéerna om det ”homogena folkhemmet” till Ny Demokratis, VAM:s och Lasermannens 90-tal, då jag och Pallas var unga. ”Jag lärde mig att se hudfärg där och då” skriver Pallas, och insikten växte om vilket relativt privilegium hans vita hud innebar.
Men aldrig tidigare, vill jag påstå, har det offentliga samtalet varit så fullständigt fixerat vid invandrare som problem som idag. Politiken har försatts i ett slags trans, och till och med folk jag trodde var goda socialister förvandlas till chauvinister.
Pallas dystra profetia är att vi nog bara lever i början på nynationalismens tid. Men det finns naturligtvis inget ödesbundet i det. Om det är dödsryckningar eller pånyttfödelse bestämmer vi själva.
Samma dag som jag skriver detta läser jag att en ekonom räknat på vad olika grupper av flyktingar kostar. Per person och per år. Det är extremt obehagligt. Vad kostar en somalier? Vad kostar en afghan? Vad kostade mina gamla klasskamrater, Kari, Sari, Maria, Kicki? Vad kostar, i nästa led, de fattiga, de sjuka?
I den typen av beräkningar möter en borgerlig vinstkalkyl den råa fascismen.
Det är precis därför vi behöver böcker som ”Ex”, de som gör hela människor av abstraktionerna och som löser upp den uppdelning mellan ”svenskar” och ”icke-svenskar” som det politiska etablissemanget gör sitt bästa för att befästa.
Gå till toppen