Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Riktiga artister klär inte ut sig för att de har något att dölja

Kardinal Copia och hans maskerade gäng.Bild: Universal

Ghost

ALBUM. Prequelle

En vanlig uppfattning om maskerade metalmän är att de försöker dölja något. En brist på talang, känslor eller bäggedera. Oftast är det egentligen tvärtom. Sminket och kostymerna är inte där för att distrahera, utan för att förtydliga vad musiken handlar om. Ju mer ett band som Kiss, Slipknot eller Portal går in för att spela teater, desto mer genuint känns uttrycket.
På senare år har inget band maskerat sig med sådan bravur som svenska Ghost. Bandets popklämmiga tolkning av gammaldags hårdrock hade klarat sig fint på egen hand, men effekten av den visuella inramningen kan knappast underskattas.
Den mystiske frontfiguren Papa Emeritus (nyligen ersatt av en kardinal Copia) och hans namnlösa gastar, alla stylade som om Darth Vader hade tagit över den katolska kyrkan – de ser fantastiska ut. Numera anlitar Ghost stylisten Bea Åkerlund, som jobbat med Lady Gaga och Beyoncé, för att ytan ska säga så mycket som möjligt om innehållet. Den genomtänkta band­estetiken påverkar tveklöst hur lyckliga folk blir av gruppens låtar.
Nyfikna fans har länge vetat att Ghost i praktiken består av sångaren och multiinstrumentalisten Tobias Forge, men den officiella demaskeringen skedde först när han sommarpratade i P1 förra året. Där berättade privatpersonen Forge om sin uppväxt – om fascinationen för åttiotalets ungdomskultur, om viljan att roa andra, om följden av att få en kristen bonusmamma – och förklarade indirekt varför Ghost har blivit vad det är. Mannen bakom masken har visat sig, men samtidigt aviserat att bandet ska bli ännu mer teatraliskt framöver. Större scener, mer rekvisita, ännu mer show. I Ghosts värld är det masken som är på riktigt, medan Forge står vid sidan om som regissör.
På fjärde studioalbumet "Prequelle", som släpps på fredag, är det tydligare än någonsin att hårdrocksgenren är för trång för Forges ambitioner. Bitvis låter Ghost ungefär som vanligt, alltså som Sweden Rock-­hårdrock med ett icke hälso­vådligt bäst före-­datum. Samt oväntat känslosamt för att vara så lättsmält och underhållande musik.
Sedan har vi en låt som "Dance macabre", skriven input från popmogulerna Salem Al Fakir och Vincent Pontare. Det är en 3:40 lång schlagerhit med ett dansant discorock­beat, glittriga gitarrer och Bon Jovi-­körer. Sångaren sjunger kärleksklyschor om att vara tillsammans i månskenet med en röst som är smörig även med Ghost­mått mätt. Texten i sig är smärtsamt banal, men kontrasteras av att den framförs av konstig, latexmaskerad kardinal och är en del av en större berättelse om digerdöden. Därför fungerar låten som helhet strålande.
Samma sak med "Miasma", ett åttiotalsnostalgiskt instrumentalstycke med arenarockande gitarrhjälte­excesser och neonfärgade keytar­ljud. Klimax nås med ett saxofonsolo som egentligen är bortom rim och reson – "Careless whisper"-sax på ryss­femmor och uppåttjack – men just därför perfekt i sitt sammanhang. "Miasma" är också det koncentrerade ljudet av vår samtids omåttliga åttiotals­vurmande. En person som skriver en sådan låt kan inte ha något att dölja.
Sedan finns det maskeradfigurer som inte tål att synas i sömmarna. Minns ni finska Lordi, som vann Eurovision Song Contest 2006 med "Hard rock hallelujah"? De har fortsatt att släppa ett nytt album nästan vartannat år, med överambitiös monstermakeup som komplement till underambitiös schlagerhårdrock.
Åttiotalsvibbarna på nya albumet "Sexorcism" hade kunnat vara mysiga, om inte låttexterna vore lika sunkiga som titlar i stil med "The beast is yet to cum" och "Sodomesticated animal" antyder. Gjort med "glimten i ögat"? Jo tack, det verkar fortfarande vara en gångbar ursäkt för att slippa besvärliga pk-diskussioner på metalscenen.
Det som Lordi döljer är något värre än halvtaskigt låtskrivande.
At The Gates: To drink from the night itself (album)
Graveyard: Peace (album)
Uada: Cult of a dying sun (album)
Gå till toppen