Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Enligt en del experter går det inte att upprätthålla en demokratisk världsordning när Ryssland och Kina är motståndare till den.”

Vi måste engagera oss i de många utmaningar den liberala demokratin nu står inför, skriver Joseph S Nye, tidigare biträdande försvarsminister i USA med inriktning på internationell säkerhet.

En värdinna på Pekings flygplats bär varmt tevatten till ledare från en rad länder inför ett toppmöte där de bland annat ska diskutera "den nya sidenvägen" mellan Asien och Europa.Bild: Ng Han Guan
Många förutspår en snar död för efterkrigstidens liberala demokratiska era, inklusive de rättigheter som slogs fast 1948 i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Det amerikanska utrikesmagasinet Foreign Policy prydde nyligen sitt omslag med en vit duva genomborrad av den auktoritära reaktionens blodiga pilar.
Enligt en del experter på internationella relationer går det inte att upprätthålla en demokratisk världsordning när två av de tre stormakterna, Ryssland och Kina, är motståndare till den. Statsvetarna Yascha Mounk vid Harvard och Stefan Foa vid universitetet i Melbourne hävdar i en artikel i Foreign Policy att den epok då frihetliga demokratier var de ledande kulturella och ekonomiska stormakterna kan närma sig slutet. Om fem år "har icke-fria länder som Kina, Ryssland och Saudiarabien en större del av de globala inkomsterna än de västliga demokratierna", skriver de.
Men så enkelt är det inte. De bygger sitt resonemang på ett mått som kallas köpkraftsparitet, PPP – utmärkt i vissa sammanhang, men inte när man vill jämföra internationellt inflytande.
Enligt dagens växelkurser är Kinas årliga BNP 12 biljoner dollar, Rysslands är 2,5 och USA:s 20 biljoner dollar. Men ett allvarligare misstag som de båda gör är att bunta ihop Kina och Ryssland till en auktoritär axelmakt. I dagens värld finns inget som motsvarar Nazitysklands och dess allierades beryktade axel på 1930-talet.
Ryssland och Kina är auktoritära stater och samarbetar gärna mot USA i internationella sammanslutningar som FN:s säkerhetsråd, men deras intressen är vitt skilda. Kina är en stormakt på uppgång, djupt involverad i den globala ekonomin, inklusive USA:s. Ryssland är däremot i kris med allvarliga demografiska och hälsomässiga problem i befolkningen; ett land där energi, inte produktion, utgör två tredjedelar av exporten.
Länder på nedgång är ofta farligare än de på väg upp. Vladimir Putin är en skicklig taktiker som strävat efter att, med Donald Trumps ord, göra Ryssland great again genom militär inblandning i grannländerna och i Syrien, samtidigt som han genom sitt cyberkrig, med begränsad framgång, vållat oreda i de västliga demokratierna.
En studie av effekterna av Rysslands radio- och tv-sändningar i Ukraina visar att de i stort sett bara stärkt den redan Rysslandsvänliga minoriteten. Men de är polariserande och har negativa effekter på det politiska systemet.
Återupplivandet av det kalla krigets informationskrig har inte ökat Rysslands mjuka makt. På mätningen Soft Power 30 från 2017 ligger Ryssland på plats 26 när det gäller mjukt inflytande (Sverige ligger på plats 9, USA på 3 och Kina på 25). Ryssland har lyckats skaffa sig en del vänner i östra Europa, men en allians liknande den mellan 1930-talets auktoritära regimer är det inte fråga om.
Kina agerar helt annorlunda och har sagt sig vilja lägga miljarder på att öka sin mjuka makt. Vid de internationella mötena i Davos 2017 och Hainan 2018 framställde president Xi Jinping Kina som en försvarare av den rådande världsordningen, om än med kinesiska och inte frihetliga förtecken. Kina vill inte rasera den nuvarande ordningen, men omskapa den så att den passar Kinas syften.
Kina har de ekonomiska verktyg som krävs och reglerar tillträdet till landets enorma marknad av politiska skäl. Norge straffades efter att dissidenten Liu Xiabo tilldelats Nobels fredspris. Länder i östra Europa belönades när de hade urvattnat EU:s resolutioner om mänskliga rättigheterna. Företag i Singapore och Korea fick ta smällen när ländernas regeringar hade fattat beslut som misshagade Kina.
Den kinesiska regeringens jättelika satsning på en ny sidenväg för handeln mellan Europa och Asien ger enastående möjligheter att byta affärsmöjligheter mot politiskt inflytande. Samtidigt har Kina inskränkt de mänskliga rättigheterna hemmavid. Och i takt med att Kinas makt växer, ökar svårigheterna att skydda mänskliga rättigheter i världen.
Men om USA vårdar sina allianser med demokratierna Japan och Australien och fortsätter att utveckla goda förbindelser med Indien, så sitter USA med de starkaste korten i Asien. I världens militära maktbalans ligger Kina långt efter. Och när det gäller demografi, teknologi, monetärt system och energiberoende har USA ett bättre läge än Kina under det närmaste decenniet.
Det finns dessutom en viss osäkerhet om Kinas utveckling. Xi har rivit upp det regelverk Deng Xiaoping införde för maktväxlingen i landet och ingen vet hur länge Xi blir kvar vid makten. Hur det än går tjänar både ett auktoritärt Kina och USA på att samarbeta kring sådant som klimatförändringarna, pandemier, terrorism och finansiell stabilitet.
Den goda nyheten är alltså att delar av den rådande internationella ordningen kommer att bestå; den dåliga är att de frihetliga inslagen i de mänskliga rättigheterna kanske inte hör till dem.
Regimer som bekänner sig till mänskliga rättigheter måste nog ställa in sig på en hårdare omvärld, men det behöver inte betyda totalt sammanbrott. USA kan under en ny presidentregim alliera sig med EU-länderna kring mänskliga rättigheter. Ett G 10 med världens ledande demokratier kan göra gemensam sak kring värdefrågor, vid sidan av det existerande G 20 (med ickedemokratiska medlemmar som Kina, Ryssland och Saudiarabien) som fokuserar på ekonomi.
Kort sagt måste vi engagera oss i de många utmaningar den liberala demokratin nu står inför, när det som statsvetaren Samuel P Huntington kallar "demokratiseringens tredje våg" drabbats av ett bakslag. Det är inget skäl att kompromissa med de mänskliga rättigheterna.

Joseph S Nye

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Joseph S Nye har varit biträdande försvarsminister under president Bill Clinton och är professor vid Harvard.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen